Månfågel

Ingelin Angerborn är mästare på att blanda det vardagliga med det övernaturliga i sina böcker för tjejer i slukaråldern (för, ja, visst känns de väl ändå ganska så tjejiga?). Jag har tidigare läst Sorgfjäril och Rum 213 och så nu senast Månfågel, som jag nog faktiskt tyckt bäst om hittills.

Vendela känner sig ensam, ledsen och övergiven. Hennes bästis har nyligen flyttat till London, hon är olyckligt kär och hon saknar sin mamma som man förstår har gått bort något år tidigare.

I en stund av förtvivlan och djup ensamhet skriver hon ett brev som hon lägger under en sten vid sjön. Längst ned skriver hon sitt namn och sin adress, men aldrig hade hon väl trott att någon skulle hitta det där brevet, än mindre att någon skulle svara på det! Men det är just vad som händer. Men brevet hon får är mycket egendomligt. Det är skrivet på gammaldags svenska och med snirkliga bokstäver, och är undertecknat av en pojke vid namn Willhelm som gärna vill lära känna Vendela, han tror sig vara hennes tvillingsjäl. Men märkligast av allt är att brevet inte kommer med posten. Någon smyger sig upp för trapporna och lägger brevet direkt i brevinkastet. Men hur snabb Vendela än är hinner hon aldrig se eller ens höra någon i trapphuset. Vendela börjar misstänka att det är grannen i lägenheten under, konstiga Cornelia, som driver med henne, men inte ens den förklaringen kan ge svar på allt det underliga kring breven.

En viktig roll spelas också av en närgången koltrast som kommer att ge Vendela vägledning i sökandet efter den mystiska brevskrivaren men som också kommer att skänka henne tröst.

Månfågel är på sätt och vis en spökhistoria, men istället för en läskig sådan är detta mer än mysig berättelse med sorg, saknad och ensamhet som tema. Och precis som Rum 213 har Månfågel fått ett lyckat och lockande bokomslag av Sofia Liljander. Mycket snyggt!