Hazel är sexton år. Hela hennes tonårstid har präglats av sjukhusbesök och medicinering. Med cancer i sköldkörtel och metastaser i lungorna är Hazel dödsdömd. Det är en av alla bieffekter med cancer som man får lära sig att leva med. En annan bieffekt är att man får hamsterkinder och tappar vikt. Ytterligare en bieffekt är att man kan bli deprimerad. Och det tror Hazels mamma att Hazel är, och därför tvingar hon sin dotter att gå med i en stödgrupp för cancersjuka barn och ungdomar. I själva verket känner sig Hazel inte det minsta deprimerad, hon gillar bara att stanna hemma, inte träffa folk och läsa om sin favoritbok An imperial affliction för femtioelfte gången. Hon har liksom förlikat sig med tanken på att hon aldrig kommer att hinna med att göra eller uppleva vissa saker. Och att bli kär är en av dessa saker.
Men så dyker Augustus upp på ett av stödgruppens möten. Augustus är ett halvt ben kortare till följd av skelettcancern som han numera är friskförklarad från, men hans kroppsliga defekt gör honom varken mindre snygg eller charmig. Och att han skulle finna Hazel intressant är för henne till en början helt ofattbart, men så är det, och det skrämmer Hazel att låta honom komma henne så nära. Hon ska ju ändå dö snart...
The fault in our stars är sorglig och rolig om vartannat. Green skriver fint och insiktsfullt om kärlek - märk väl - boken skildrar inte young puppy love, utan handlar om den stora stora kärleken. Hazels och Augustus kärlek är episk! The fault in our stars tar upp och ställer de stora universella frågorna som Kommer jag att bli älskad? och Kommer jag att bli hågkommen efter min död? Och det är så vackert.

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar