Tvillingarna Grace och Connor Tempest växer upp med sin pappa fyrvaktaren i det lilla samhället Crescent Moon Bay på Australiens ostkust. Uppe i den gamla fyren, viner stormen som bäst vid oväder, men trots att pappans sång handlar om de fruktade Vampyraterna, har denna sjömansvisa ändå alltid varit den visa som lugnat syskonen bäst.
När Grace och Connor är 14 år gamla dör deras pappa. Det visar sig att pappan har haft stora skulder och alla hans ägodelar tillfaller banken. Grace och Connor, som har att välja mellan att bo på barnhem eller bli adoptivbarn till den girige och avskyvärde bankiren, snor faderns gamla båt och flyr undan de båda hemska alternativen. Men en storm överraskar dem och båten förliser. Vågorna för Grace och Connor i olika riktningar och de kommer bort från varandra.
Connor plockas upp av piratskeppet Diablo och blir snart medlem i besättningen, medan Grace räddas av en stilig ung man på ett annat fartyg. Den stilige unge mannen, Lorcan Furey, är förvisso trevlig, men han uppträder väldigt märkligt. Å ena sidan påstår han att Grace är fartygets gäst, å andra sidan låser han in henne i hennes hytt och hon får inte träffa någon annan i besättningen. Flera oförklarliga märkligheter gör att Grace lägger ihop det ena med det andra, och hur otroligt det än verkar, så står det klart för henne att hon är fånge på Vampyraternas skepp, samma fartyg som i visan deras far brukade sjunga. Hennes liv är i fara, men hon har ingen annan att lita på än Lorcan Furey och hans ord om att han ska beskydda henne från vampyrerna.
Vampyrater är en blandning av hederlig äventyrsberättelse, skräck och spänning. Syskonen Grace och Connor berättar omväxlande om sina upplevelser ombord på fartygen och detta omväxlande berättarsätt höjer tempot i boken. Berättelsens driv ligger dels i den livsfara som Grace befinner sig i, men också i att både Grace och Connor vet att den andre av dem lever, och deras högsta önskan är så klart att återförenas. Det är ganska så spännande och boken slutar med en tydlig cliffhanger. Man anar dessutom att sjörövarlivet kommer att kryddas med en del romantiska inslag i kommande delar. För min del räcker det dock gott att bara ha läst del ett i serien. Det är som sagt spännande, men inte så att jag blir alldeles till mig. Dessutom har jag att invända rejält på att handlingen är förlagd 500 år framåt i tiden till år 2505, vilket inte märks överhuvud taget. Somper kunde ha gjort mycket mer utav sin framtidsmiljö. Det känns snarare som att man befinner sig någonstans i dåtiden men där referenser till nutiden ständigt förekommer (kollar man fortfarande på film om 500 år, spelar man fortfarande tennis?). Jag förstår inte alls varför Somper valt att placera berättelsen i framtiden när det ändå inte gör någon skillnad för handlingen.
Jag funderade också en hel del över det där med att det utspelar sig i framtiden. Troligen får man väl reda på mer om det i resten av seriens böcker, men precis som du var jag alldeles mätt på den efter den första boken. 500-år-fram-i-tiden-gåtan lockar mig inte tillräckligt för att läsa fler.
SvaraRaderaNä, jag tänker också att det här med framtidsscenariot (som ju egentligen inte alls existerar i första delen) kanske makes more sense i kommande delar. Men i den här delen känns det totalt meningslöst.
Radera