Pojken som svävade

Barnaby Brocket är tredje och yngste sonen till Alistair och Eleanor Brocket, ett par som under hela sina liv strävat efter att vara så vanliga och normala som bara möjligt är. Att inte vara normal, och på så sätt dra till sig uppmärksamhet, är något som paret Brocket skyr som elden. Allt som inte är normalt, liksom alla de som på något vis sticker ut, är konstiga eller annorlunda, det vill säga allt annat än vanliga och normala, ser de ner på. Dessvärre tvingas Alistair och Eleanor finna sig i att deras sistfödde son är allt annat än normal.

Det är nämligen så att Barnaby Brocket svävar. Han trotsar tyngdlagen, och för att över huvudtaget hålla sig nere på marken tvingas Barnaby bära omkring på en ryggsäck full med sand. Att Barnaby svävar är en olägenhet som man gärna inte pratar om i familjen Brocket. Men trots att man försöker låtsas som att det regnar utåt, och inom familjen skyller hela problemet på Barnaby själv, så går det inte att frånse att Barnaby inte kan sluta sväva hur mycket han än försöker. Och detta är ett problem som till slut stiger paret Brocket upp över öronen. Något måste göras åt deras oförskämde och själviske son, som utsätter sina stackars föräldrar för detta besvär. Åtta års lidande är länge nog och paret Brocket kommer överens om att de ska släppa sin son fri. En dag sticker Eleanor helt enkelt hål på sandsäckarna i Barnabys ryggsäck och Barnaby börjar stiga mot skyn.

Jag gillar John Boyne. Jag tycker han är skicklig på att berätta en historia, och Pojken som svävade börjar riktigt lovande, lite i samma "det-var-en-gång"-stil som i Pojken som sprang bort, och även denna berättelse håller en något filosofisk ton. Men ju mer jag läste, desto mindre intresserad av vad som hände Barnaby blev jag, och istället blev jag desto argare och mer irriterad. På Barnaby, som trots att han vet att det inte var någon olyckshändelse att han svävade iväg, fortfarande vill tillbaka till sin familj. På Alistair och Eleanor som är ena riktiga vidriga och fega föräldrar, som inte tänker på något annat än sig själva. På Barnabys syskon, som också förstår att något är fel, men som inte vill skuldbelägga sina föräldrar.
Nu kommer det, utan att säga för mycket, tack och lov, en vändning i slutet, som gör att jag kan lägga min värsta irritation bakom mig, men jag tycker att paret Brocket kommer undan alldeles för enkelt.

Under sin frånvaro från sin familj träffar Barnaby en rad färgstarka personer, som liksom Barnaby, inte heller blivit accepterade av sina nära och kära. John Boynes budskap i Pojken som svävade är tydligt; det är var och ens rätt att vara den man är och man ska inte behöva anpassa sig efter alla andra om detta i sin tur medför att man själv blir olycklig.

Jag gillade början, och slutet blev ok till slut, men däremellan infriades inte mina förväntningar på boken. Trots att jag blev både arg och irriterad, så kände jag mig inte helt engagerad i Barnabys upplevelser och äventyr. Det får bli ett nja i betyg till Pojken som svävade.