Det är insidan som räknas

Är det insidan som räknas? Självklart är det det, skulle de allra flesta svara. Men går det att enbart att bli kär i och älska någon, utan att se till vare sig det yttre eller till personens kön? Det här tankeexperimentet ställer David Levithan sina läsare inför i Jag, En.

Tänk dig att du vaknar upp i en ny kropp varje morgon, och att du lever någon annans liv under en hel dag. En har aldrig befunnit sig i samma kropp mer än en dag, det är hens sätt att leva, och ingen dag är den andra lik. Genom att ta kontakt med sin värdkropps minne kan hen ta sig igenom dagen på ett mer eller mindre smidigt vis, utan att störa eller lägga sig i sin värdkropps liv och relationer allt för mycket. Men så en morgon vaknar En i Justins kropp. Justin är något av en slarver, en skitstövel, skulle vissa säga. Men denne Justin har en fantastisk flickvän, Rhiannon, som definitivt hade kunnat hitta någon mycket bättre kille än Justin. För egentligen är Justin alldeles för självupptagen för att bry sig om Rhiannon. Men En bryr sig desto mer. En kan inte låta bli att för en gångs skull lägga sig i sin värdkropps liv, och för en gångs skull kan En inte heller låta bli att knyta an till en annan person.

För En känner samhörighet med Rhiannon, på ett sätt hen inte tidigare har känt och efter att En lämnat Justins kropp går det inte att släppa tankarna på Rhiannon. En måste träffa henne igen. Och igen. Och för en gångs skull känner En att hen kan vara den hen är, hen kan vara sig själv! En behöver inte leva någon annans liv när hen är med Rhiannon. Men att inleda en relation med någon, vars kropp och yttre ständigt förändras, och som dessutom har för vana att vakna upp på olika platser varje morgon, är problematiskt, för att inte säga omöjligt. Eller?

Att läsa Jag, En väcker många tankar kring existentiella frågor. Är man verkligen samma person oavsett vilken kropp man befinner sig i? Trots att jag, precis som Rhiannon, skulle vilja vara den personen som bara såg insidan, så är det ändå inte riktigt så det funkar. Inte i min värld i alla fall. Levithans budskap är så klart att det varken finns homosexuell eller heterosexuell kärlek. Det finns enbart kärlek. Man blir inte kär i ett kön, man blir kär i en person. Och det är en fin tanke som jag håller med om, men om man ska applicera Levithans tankeexperiment på verkligheten så, visst blir man kär i en person, men den person man blir kär i är ju samtidigt knuten till en kropp. Och denna kropp måste man på något vis även tilltalas av.

Jag, En har jag sett fram emot att läsa och Levithan gör mig inte besviken. Jag gillar hans språk och stil och hur han i denna bok sätter igång min egen tankeverksamhet. Nu längtar jag bara efter att få diskutera boken med någon.