Insurgent

Jag kan lika gärna säga det direkt; Insurgent gör mig helt klart inte besviken. Insurgent är andra delen i Veronica Roths dystopiska trilogi, men detta är allt annat en typisk del-två-bok. Jag hade förväntat mig en ganska typisk mellanbok, en transportsträcka vars huvudsakliga mål skulle vara att föra mig till en rafflande upplösning i del tre. Men Insurgent är baske mig ännu mer spännande än del ett, Divergent! Det händer saker hela tiden, nya vändningar kastar läsaren (mig) in i situationer som jag inte alls räknade med, vilket gör att Insurgent känns totalt oförutsägbar. Jag älskar det!

Händelserna i Insurgent tar vid där Divergent slutade och det känns stört omöjligt att skriva något utan att förstöra för den som inte har läst Divergent, så varning för spoilers. Fullskaligt krig hotar att bryta ut mellan falangerna. De lärdas och deras ledare Jeanines ambitioner är att styra och kontrollera alla, men De lärdas simuleringsattacker biter fortfarande inte på De divergenta. De divergenta uppmanas att lämna över sig själva till De lärda annars kommer oskyldigas liv att spillas. Tris, som plågas av sina skuldkänslor ser sin chans att gottgöra för alla de liv hon tagit sedan konflikten startade. Hon lämnar över sig själv till De lärda, men genom att göra detta måste hon svika den hon älskar. Four har dock inga planer på att ge upp sin älskade och kommer till Tris undsättning. Men i takt med att konflikten mellan falangerna fortsätter och nya fakta och hemligheter avslöjas, ställs Tris åter igen för ett val, där det enda rätta att göra också innebär att gå bakom ryggen på Four.

Insurgent slutar med en rejäl cliffhanger, jag förstår inte hur jag ska kunna vänta så länge som till oktober, då den tredje delen kommer ut i USA. Trots att jag misstänker att hela bilden ännu inte avslöjats så förstår man äntligen mer av hur samhället fungerar i Veronica Roths Chicago, och jag kan faktiskt till och med se en poäng med att Roth håller läsaren på halster under hela första boken. På så sätt vet man som läsare inte mer än vad huvudkaraktärerna vet, vilket också gör att man lättare kan förstå deras förvirring när sanningen till sist kommer fram.

Jag märker att jag har börjat störa mig på Tris i den här delen. Ja, hon är hjälten, underdogen, som man känner med och hejar på, men hon känns mer trulig och irrationell än vad hon gjorde i Divergent och hennes evinnerliga gnäll och skuldkänslor för att hon sköt Will blir i längden väldigt tröttsamt. En annan sak jag irriterar mig kolossalt på är hur Tris och Four aldrig kan vara ärliga gentemot varandra och hela tiden måste undanhålla saker, vilket dels leder till fnurror på tråden men också leder till rent av livsfarliga handlingar.

Det dröjer ända till den 22 oktober innan tredje delen släpps i USA, och när del två kommer ut på svenska har jag tyvärr inga uppgifter om. Det ska också bli intressant att se vad titeln på denna tredje del kommer att bli. Hittills har titlarna speglat böckernas handling väl och jag räknar med att den tredje titeln också kommer att göra det. (Divergent = divergerande, avvikande och Insurgent = upprorsman, rebellisk eller upprorisk)