Påskekrim

Nu du, Bokdetektiven! Laura Trenters Fotoalbumet fick bli min påskekrim i år. Tyvärr tyckte jag inte att Fotoalbumet var fullt så spännande som jag hade föreställt mig och jag blev föga engagerad av vare sig berättelsen eller huvudpersonen Gilbert. Men jag gillar det finurliga upplägget där fotona samspelar med berättelsen och tillåter läsaren att själv försöka klura i mysteriet.

När Gilbert bara var fem år, dog plötsligt hans pappa under ett journalistiskt uppdrag. Gilberts mamma tog pappans bortgång väldigt hårt och städade undan allt som kunde påminna henne om honom.

Nu är Gilbert i tolv års-åldern, och de enda minnessaker han har av sin far är de deckare, som pappan skrev, och som Gilbert läst om och om igen. Gilbert har flera gånger letat uppe på vinden efter saker, som hans mamma kan ha städat undan och som kan ge honom någon mer minnesbild av fadern. Och en dag leder en mystisk katt honom till ett fotoalbum på vinden. Gilbert hoppas att albumet ska innehålla något foto på hans pappa, men istället är det fyllt med konstiga bilder på byggnader eller på personer vars ansikten är dolda eller skymda.

Av en slump lär Gilbert känna Greta, som tycks veta både det ena och det andra om både Gilbert och Gilberts pappa. Eller är det helt enkelt så att hon kan läsa Gilberts tankar? Med lite hjälp från Greta och från kompisen Linn, förstår Gilbert så småningom att fotona i albumet har en viktig historia att berätta, som dessutom, visar det sig, äntligen kan sätta punkt för det journalistiska uppdrag, som Gilberts pappa arbetade med vid sin död.

Det jag mest av allt saknar i Fotoalbumet är ett ordentligt driv i berättelsen. På det hela taget är tempot långsamt och den stora behållningen med boken är just de gåtfulla fotona, som skänker mystik till Gilberts sökande efter sin pappa och omständigheterna kring hans död. Men trots mystiken och pusslandet med de ledtrådar som fotona skänker, så är Fotoalbumet snarare en berättelse om en pojkes identitetssökande eller sökande efter sitt ursprung, än en renodlad deckare. Faktum är att själva mysteriet i sig engagerade mig väldigt lite eftersom jag inte kunde låta bli att vara arg på Gilberts mamma, som, hur mycket jag ändå förstår hennes sorg, under alla dessa år inte låtit sin son minnas eller lära känna sin far.