![]() |
Amatka hos adlibris eller bokus |
Under sitt arbete med rapporten om hygienartiklar har hon lärt känna bibliotekarien Evgen, som låtit Vanja ta del av brevsamlingar och annat som hon kunnat ha användning för i sitt arbete. Men mycket i materialet är censurerat av styrelsen och Vanja får känslan av att styrelsen försöker mörka händelser i det förflutna. Efter att arbetet är slutfört fortsätter Vanja att besöka Evgen och för honom nämner hon sina tankar om tvivel inför kollektivet. Tänk om man fick välja själv! Vänskapen med Evgen blir början på ett steg närmre sanningen och händelser som styrelsen försökt mörka.
Min känsla efter att ha läst ut Karin Tidbecks Amatka: Det här är nåt av det konstigaste jag läst. Jag ska medge att jag hade vissa förväntningar på denna dystopi som Sara Bergmark Elfgren beskrivit som "spännande och säreget, vackert och skrämmande". Jag förväntade mig alltså mörker och en medryckande berättelse. Och mörker får jag; Amatka startar i ett långsamt tempo för att eskalera till en märklig skräckmardröm.
Men medryckande då? Nä, jag tror inte jag förstod den här boken helt och hållet. Jag blir varken berörd eller engagerad av huvudpersonen, Vanjas, liv och öde. Däremot är jag väldigt nyfiken på varför världen ser ut som den gör i Amatka. Men jag får ingen bra förklaring till detta och jag lämnas liksom otillfredsställd. Jag begriper inte heller vad det är för "sanning" som Vanja och Evgen försöker avslöja. Det här är bara konstigt.
Det jag får veta är att rutiner är viktigt. Saker som glöms bort löses upp till slem. Och därför måste allt märkas noga. En vägg får märkningen vägg, en stol får märkningen stol, en penna ska märkas med ordet penna. Detta ska göras genom att skriva ordet på tingesten eller bara genom att benämna tingesten vid sin rätta funktion samtidigt som man vidrör saken. Att märka saker med deras rätta namn är en jätteviktig sak som redan små barn får lära sig att göra. Försummar eller glömmer man att göra detta så löses tingesten upp i slem. Slemmet är farligt och om något lösts upp måste särskilda städare komma och kontaminera. Den här tanken är jättefascinerande, tycker jag. Men jag förstår det inte. Varför är till exempel slemmet farligt?
Amatka är verkligen en mörk och annorlunda bok. Men den lämnar mig med alldeles för många frågetecken och lite besvikelse, men mest av allt otillfredsställelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar