Dödsritten

I en avslutande kommentar till Dödsritten skriver Maggie Stiefvater att hon länge försökt skriva en bok om det mytologiska väsen som Dödsritten handlar om; vattenhästar. Vattenhästarna härstammar från den keltiska mytologin och finns i flera olika varianter, alla med namn lika omöjliga att uttala som det Stiefvater valt för sina varelser i boken, capaill uisce. Jag kände tidigare inte alls till myten om vattenhästarna som beskrivs som farliga sagohästar från havet, men lät mig fascineras under läsningen. Dessa sagohästar var våldsamma varelser, rovdjur som åt kött, men som man kunde tämja om man lyckades locka upp dem från havet.

Dödsritten hos adlibris eller bokus

Ön Thisby, en liten och karg ö flera timmars resa från fastlandet (som jag gissar är Skottland eller England
eller där nånstans) är känd just för sina vattenhästar - sina capaill uisce. I november varje år, då många vattenhästar lockas upp på ön, hålls också Scorpioloppet, ett lopp där tämjda vattenhästar tävlar vid strandkanten och där snabbast ekipage i mål vinner, vilket ju inte låter speciellt svårt. Men försök få en capall uisce att springa rakt fram när havet kallar på den och försök hålla dig lugn på dess rygg när saltvattenstänket lockar fram rovdjuret i den. Dödsfall under Scorpioloppet tillhör snarare regel än undantag

Sean Kendrick förlorade själv sin pappa i ett Scorpiolopp när han var liten. Sedan dess har han ägnat sitt liv åt att sköta om capaill uisces och han kan dessa hästar mer än någon annan på ön. Fyra gånger har han vunnit loppet, men då han tävlar för sin arbetsgivare, stallägaren Malvern, som äger de flesta av öns tämjda vattenhästar, går vinstpengarna till denne. I år står dock mer än bara vinstsumman på spel. Sean vill inget hellre än att köpa loss sin favorit-capall uisce, Corr. Och för första gången någonsin har han möjlighet att göra detta, men bara om han vinner Scorpioloppet en femte gång.

När Puck Connolly ställs inför att förlora inte bara sin äldre bror, utan också sitt föräldrahem och allt hon äger och har, beslutar hon sig för att ställa upp i Scorpioloppet och tävla om prispengarna med sin helt vanliga ponny Dove. Men aldrig någonsin tidigare har en kvinna ställt upp i loppet och hennes val väcker ont blod på den lilla ön.

Både Sean och Puck har allt att förlora - eller vinna, men det kan det bara finnas en segrare i Scorpioloppet och när förälskelsens vindar dessutom börjar blåsa över de båda motståndarna ställs saker och ting ytterligare på sin spets. 

Dödsritten är otroligt spännande! Och blodig. Och våldsam. Och med en gnutta lovestory dessutom. Och en hel del om hästar, men detta är ingalunda någon snäll hästbok utan har en mycket grymmare karaktär som står i paritet med myten om vattenhästarna. Precis som Stiefvater gör i Frost, så låter hon växelvis de båda huvudpersonerna utgöra bokens jag, vilket ger ett väldigt driv i berättelsen. Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag låtit Dödsritten ligga så länge och bida sin tid vid mitt nattduksbord (sen i maj typ). Men det är någonting med Dödsrittens omslag samt att myten om capaill uisce inte är så känd som gör den här boken lite svårsåld, tror jag. Boken har inte heller haft nån vidare utlåningsstatistik i mitt bibliotek (vilket faktiskt inte bara beror på att jag har haft boken liggandes hemma så länge), men nu j-lar i det ska jag lobba för Dödsritten!