Kodnamn Verity

bl.a. adlibris eller bokus har boken

Tema Andra Världskriget är en ständig favorit i repris på högstadiet och det finns mängder med romaner som utspelar sig under denna tid. Men det var ett tag sedan det dök upp något nytt inom ämnet som riktar sig till ungdomar (senaste boken jag kan komma på är John Boynes Pojken i randig pyjamas från 2007). Jag blev därför jätteglad när jag fick nys om Elizabeth Weins Kodnamn Verity. Äntligen något nytt att erbjuda niorna när de läser om Andra Världskriget i skolan! Och vad häftigt att det dessutom är kvinnliga hjältar i boken! Och gud, vilket snyggt bokomslag!

Kodnamn Verity handlar om piloten Maddie och radiotelegrafisten Julie som lär känna varandra i WAAF (Women's Auxiliary Air Force) alldeles i början av 1940-talet och de kommer att bli de bästa av vänner. Julie värvas så småningom till den brittiska underrättelsetjänsten men under en flygning till ett uppdrag i det nazistockuperade Frankrike, som utförs av Maddie, blir Julie och Maddie nedskjutna. Och medan Maddie håller sig gömd i en lada, i väntan på att kunna ta sig tillbaka till England, så tillfångatas Julie av Gestapo. Julie blir torterad och till slut går hon med på att avslöja sitt uppdrag och skriva ned sin bekännelse. Och det är genom den här bekännelsen som vi också får ta del av sanningen om Verity.

Visst låter detta spännande! Men. Det var längesedan det tog mig sådan tid att ta mig igenom en bok. Inte för att Kodnamn Verity är speciellt tjock med sina 330 sidor, jag har läst ut tjockare böcker på kortare tid, utan för att jag tycker att berättelsen är så seg. Det är lösryckta delar, en massa nonsens (kom till saken, liksom) och det är mycket tekniska beskrivningar av flygplan och flygplansmodeller, redogörelser för flygningar, och jag kan bara inte engagera mig tillräckligt.

Det är först i andra halvan, efter nästan 200 sidor, som jag börjar bli genuint intresserad och förstå romanens storslagenhet. För det är med den andra delen av boken, som berättas av Maddie, som allt faller på plats, berättelsen blir fullständig och jag börjar förstå hur skickligt Wein har komponerat ihop sin roman. Men det uppväger tyvärr inte helt och hållet det faktum att första delen av boken är lösryckt och låååång. Tyvärr tror jag nämligen att Kodnamn Verity vid det här laget redan tappat de flesta av sina läsare, speciellt tonårsläsaren. Det här är en bok som definitivt kräver läsvana. Det är faktiskt först med facit i hand, när sista sidan av boken är läst, som jag får någon form av Aha-känsla och kan förstå att boken legat på New York Times topplista, som det skvallras om på omslaget. 

Författaren visar sig, när man läser hennes efterord, själv vara pilot (vilket man nästan kan ana utifrån hennes entusiastiska flygplansbeskrivningar). Och Wein har gjort noggrann research inför sin bok, vilket hon ska ha cred för. Nu, med boken utläst, är jag glad för att jag inte gav upp min läsning där i början, men jag hade bra gärna önskat att någon berättat för mig hur tålamodsprövande läsningen skulle bli innan jag gav mig på Kodnamn Verity.