Ljus ljus ljus

finns på adlibris, bokus

Det har tagit mig ett bra tag att skriva om Vilja-Tuulia Huotarinens bok Ljus ljus ljus. Trots (eller kanske på grund av) att jag känt mig helt överväldigad av den. Min första reaktion när sista sidan var läst var: Jag MÅSTE diskutera den här med någon! Den andra var: Har jag verkligen fattat allt? Den tredje: Jag måste läsa om den!! Och nu har jag så tagit mig tid till att läsa igenom Ljus ljus ljus en gång till. Det kändes som en nödvändighet på samma gång som det kändes lyxigt att unna mig en omläsning.

Året är 1986, Tjernobyl har nyligen exploderat och vidden av katastrofen börjar gå upp för världen och invånarna i den lilla finska byn som Mariia bor i. Den här våren har en ny flicka i Mariias ålder flyttat hit, Mimi. Mariia överväldigas av Mimis närvaro. Hon blir uppslukad av Mimi, det strålar om henne, Mimi skjuter Mariia med sitt Ljus ljus ljus och Mariia blir totalt bländad. Sommaren blir deras.

Både Mariia och Mimi känner sig förbisedda, bortglömda av de vuxna i sin närhet, men tillsammans med varandra kan de öppna upp sig, de kan prata med varandra, de ser varandra och de hör ihop. Men Mimi bär också på ett stort mörker som inget ljus i världen kan eliminera och för Mariia blir ansvaret att ta hand om Mimi allt för stort. Hon orkar inte hela vägen, hon räcker liksom inte till.

Ljus ljus ljus är poetisk, språket svämmar över av liknelser och metaforer och har ett synnerligen okonventionellt tilltal. Det är som att det ska verka som att huvudpersonen Mariia skrivit denna berättelse under en skrivarkurs. Det är experimenterande, författaren stannar upp och reflekterar över sin egen text, hon uppmanar sin läsare att stanna upp och reflektera! Läsarna får de givna NYCKLARNA för att förstå och ta in hela berättelsen. Huotarinen har så fantastiskt fina, spännande, intressanta, vackra formuleringar, som hela tiden får mig att haja till, stanna upp och smaka på orden igen. Det kryllar av dem på var och varannan sida. Några exempel bara:

"När en människa upptäcker sin blivande kärlek sugs allting omkring henne in i den blivande kärleken. Hela sjön försvann in under kragen på Mimi. Slurp." (s11-12)

"Jag ville gå förlorad.
Skogen var ett säkert val.
Orientering ingenstans.
Oändlig orientering." (s174)

Och "Det olyckligaste slutet är inte det där alla dör. Det olyckligaste slutet är när bara en blir kvar" (s177)

JAG blir bländad av Ljus ljus ljus! Men oj vad jag behöver diskutera den här boken med någon! Jag måste erkänna att jag fortfarande, så här efter en omläsning, inte tror mig ha greppat allt. "Mamman som sminkade sig till döds" till exempel. Och så reagerar jag starkt på hur unga Mariia och Mimi ska vara. Och samtidigt så erfarna sexuellt. Är man det i Finland?

Jag tror baske mig att jag får köpa mig Huotarinens bok så att jag i lugn och ro, utan att få påminnelser och krav från biblioteket, kan läsa Ljus ljus ljus om och om igen.