söndag 11 maj 2014

Egenmäktigt förfarande

Vi har precis läst Augustprisvinnande Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson i en av mina bokcirklar. Trots Augustpris, så har jag aldrig känt mig speciellt sugen på att läsa den här boken, men min princip är att i alla fall alltid ge bokcirkelsböckerna en ärlig chans. Så jag lånade hem och började läsa och tyckte den verkade sjukt tråkig och högtravande. Det bara dryper av filosofiska termer och finkultur och känns allmänt kulturelitistisk. Men jag läste lite till och märkte att jag faktiskt snart var fast. Egenmäktigt förfarande är helt enkelt en roman som engagerar. Och jag blir berörd på så vis att jag blir skitirriterad och förbannad på huvudpersonen, Ester.

Trettioåriga Ester är poet och essäist. Hon är skärpt, förnuftig, gör ingenting överilat, har en trygg och stillsam samborelation. Ester lever med andra ord ett högst ordnat liv, som hon också är väldigt nöjd med. Hon befinner sig precis där hon själv vill befinna sig i sitt liv. Men så får Ester i uppdrag att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask, en konstnär som Ester ser upp till väldigt mycket. Det visar sig att denne Hugo Rask sitter i publiken under själva föredraget och efteråt möts de båda och inleder någon form av relation.

Ester blir totalt hänförd av denne konstnär - han är den mest fullkomlige man hon någonsin träffat. Hon älskar allt han gör, allt han är och ingen annan kan någonsin älska honom eller känna honom så som hon. Hon bryter upp med sin sambo och bara väntar på att hon och Hugo ska ta sin relation ett steg vidare. Tyvärr är denna passion inte ömsesidig. Och konstnären är en skitstövel med ett enormt ego och Esters och Hugos relation kan och kommer aldrig att existera fullt ut annat än i Esters tankar.

Det är en grym lek med känslor och det är lika grymt att läsa om. Och jag blir så arg, så arg över hur Ester beter sig. Denna kvinna, som till en början framstår som en så skärpt och vettig person, som låter alla sina himlastormande känslor totalt ta över och förvandlas till en patetiskt pinsam kärlekskrank kvinna. Men det mest grymma och drabbande av allt är att hur mycket jag än stör mig på Ester, så känner jag trots allt igen mig. För vem har inte varit olyckligt kär, gjort och sagt saker som man egentligen aldrig skulle ha gjort om man var vid sina sinnes fulla? Bara det att Ester drar det ett steg längre. Hoppet lämnar henne aldrig - hur nobbad och sårad hon än blir, och ilskan inom mig bubblar lite mer för varje sida jag läser. Hur kan Ester vara så totalt besatt av denne skitstövel till karl?!!

Jag minns knappt när jag lät mig bli så här irriterad på en bokkaraktär. Men ett är säkert: den här boken kommer jag att minnas länge.

4 kommentarer:

  1. Nu blev jag riktigt sugen. Vilken bra recension, Anna :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, vad snällt. Ja, läs den! Men bered dig på känslosvall!

      Radera
    2. Minst sagt :) Otroligt irriterande huvudkaraktär men oj vad jag kände igen mig :)

      Radera
    3. Jamen, precis. Och så skäms man en smula när man inser att man känner igen sig...

      Radera