söndag 29 juni 2014

Idilia Dubbs dagbok

Finns på adlibris eller bokus
1851 försvann sjuttonåriga Idilia Dubb under en resa med sin familj i Rhendalen. Trots ett stort sökpådrag gick Idilia inte att finna och familjen fick återvända hem till Edinburgh utan sin dotter och storasyster. Drygt tio år senare hittade man kvarlevorna efter en ung kvinna i en förfallen slottsruin. Inkilad i väggen strax bredvid fann man en dagbok, fylld av Idilia Dubbs handstil, i vilken hon beskrev sitt egna öde.

Det är en redigerad version av denna dagbok tillsammans med den fulltecknade dagbok som hennes föräldrar hittade i hennes resväska som Idilias vän Genevieve Hill försökte få publicerad redan på 1860-talet. Men när boken refuserades föll den i glömska och det var först på 1990-talet som den återupptäcktes och publicerades.

Det är, trots ett något långsamt tempo med redogörelser för livet ombord på båten och med många tidstypiska och naturromantiska beskrivningar, fängslande läsning, inte minst då man ju i förhand vet hur det slutar för Idilia och speciellt då det är hennes egna ord som beskriver hur det gick till.

Idilia skriver alltså i sin dagbok om hur hon och hennes föräldrar, lillebror och lillasyster färdas längs med Rhen på en hjulångare. En av medpassagerarna är en ung tysk man, Christian, som väcker Idilias nyfikenhet. När både hon och han råkar missa båten vid ett uppehåll vid en av alla hamnstoppen får hon tillfälle att lära känna den unge tysken och blir förälskad i honom.

Ungefär från och med här nånstans börjar jag känna att jag läser en romantisk äventyrsberättelse istället för någon annans dagbok. Det är så sprängfyllt med händelser och dessutom är allt så välformulerat och detaljerat vilket gör att jag börjar undrar över hur mycket faktiskt dagbok jag läser och hur mycket som är Genevieve Hills uppdiktade rekonstruktion. (Och vid en snabb wikipediacheck så visar det sig att det nog snarare rör sig om det senare).

Hur som helst så finner jag det mycket intressant att läsa att så väl tonårstrots, generande föräldrar och grovhångel tillhörde vardagen även på 1850-talet. Och då jag själv befann mig på resande fot när jag läste Idilia Dubbs dagbok, och både en och annan gång räddades av gps och online-reseguider, så blev jag imponerad av hur Idilia utan karta, utan att kunna tyska och utan att kunna meddela sina föräldrar om var hon befann sig lyckades komma till rätta till slut (även om hon nu kunde luta sig rätt så rejält mot Christian).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar