fredag 19 september 2014

Är du dum på riktigt?

Finns hos bokus eller adlibris
I Är du dum på riktigt? träffar vi Ester som har gått i en liten byskola och ska nu börja högstadiet inne i stan, något som gör Esters mamma bekymrad. För Ester är varken den som har speciellt mycket kompisar eller speciellt lätt för att skaffa sig nya vänner, så hur ska det gå i den nya skolan? Alltså ringer Esters mamma till sin kusin Pernilla, vars dotter Tesse, ska börja i samma klass som Ester. Kan inte Tesse ta hand om Ester i början?

Säg den tonåring som inte hade tyckt att ens mamma var världens pinsammaste efter det!

Ester har inte träffat sin syssling sen hon var en sex-sju år och blir förvånad när det visar sig att Tesse, som nu är blond och snygg och uppenbart både cool och populär, ändå verkar ta sitt uppdrag på fullt allvar. För trots att Tesse och Ester är minst sagt olika, och trots en något trevande återbekantskap, så tar sig Tesse an Ester första dagen i skolan. Trots, dessutom, att Tesse helt ärligt tycker att Ester är rätt konstig. Tesse kan till exempel absolut inte förstå hur Ester INTE kan bry sig om vad hon har på sig eller hur hon ser ut i håret och VARFÖR sminkar sig Ester inte? Hon hade ju kunnat vara sååå söt då. Och Ester anstränger sig verkligen för att Tesse ska fortsätta gilla henne. Men det är inte så konstigt om hon undrar varför Tesse egentligen hänger med Ester när de faktiskt knappt har något gemensamt. Och är det inte lite konstigt att Tesse aldrig snackar med någon av de andra tjejerna i klassen?

Både Tesse och Ester är nyansrikt skildrade i Är du dum på riktigt? Båda två gör en del dumma saker, men är helt enkelt bara mänskliga som försöker hitta sin plats och som försöker passa in. Meningen är väl att Ester ska framstå som den lite mesigare och töntigare tjejen eftersom hon är lite udda. Men jag (med mitt vuxenperspektiv) tycker Ester är helcool. Jag gillar henne! Hon vågar ju vara sig själv och strävar inte som så många andra att glida med i mainstream-mittfåran där strävan efter popularitet är högsta målet.

Boel Werners skildring av hur det kan vara att börja högstadiet känns säker och jag gillar det lediga språket med sina ibland riktigt roliga dialoger (även om det tyvärr är lite dåligt korrekturläst på sina ställen). Men Mammi och Pappi? Hur många kallar sina föräldrar så?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar