Blandband

Finns t.ex. på adlibris och bokus

Steven Camdens Blandband är lätt en av årets snyggast förpackade böcker! Omslaget är utformat som ett kassettband med en A-sida och B-sida. Till och med insidan av pärmarna är tänkta att likna ett kassettbandsfodral med plats för att skriva låtlistor på. Och det stannar inte där heller; även bokens sidor påminner om att kassettband spelar en mycket viktig roll i berättelsen med paustecken som markerar perspektivbyte och sidnummer som är inbäddade med bandtejp, som spelar framåt och rullas upp på en sida efterhand som man läser. Det är så himla snyggt och så himla genomtänkt så jag blir alldeles sprittig! Och så blir jag alldeles nostalgisk när jag tänker på mina egna blandband inspelade från radio när jag gick på mellan- och högstadiet. För inte fanns något Spotify eller låtlistor då, inte. Ville man spela sin favoritmusik så fick man allt anstränga sig och lägga tid på att sitta vid radion och trycka rec och paus på exakt rätt ställe.

Tyvärr är inte utsidan allt och jag känner mig på nåt vis lurad av förpackningen. För innehållet är på långa vägar inte lika bra.

2013 har trettonåriga Ameliah nyligen flyttat in hos sin mormor efter att båda hennes föräldrar nu dött. Sommarlovet har precis börjat och Ameliah gör det till sin uppgift att gå igenom alla grejer som tillhört hennes mamma. Mamman var en stor musikälskare och bland alla hennes saker finns flera skokartonger fyllda med kassettband, alla prydligt märkta med namn på artist. Det är allt från James Brown till Nirvana och Ameliah bestämmer sig för att lyssna igenom precis allt. Men ett av banden är annorlunda; etiketten är avskavd och när hon trycker i bandet i bandspelaren är hon inte beredd på att höra en pojkes röst som dessutom tycks tala direkt till henne.

Tjugo år tidigare, 1993, är Ryan tretton år. Ryan och Ryans pappa flyttar ihop med pappans flickvän och son, Nathan, som är i samma ålder som Ryan. Det blir en turbulent omställning som varken Nathan eller Ryan är så glada över. Ryan sörjer dessutom fortfarande sin mamma som dött ett år tidigare och har börjat spela in en slags dagbok på kassettband som ett sätt att bearbeta sorgen. På bandet pratar han om den nya familjesituationen och om sin döda mamma men också om tjejen som han blivit över öronen förälskad i men som inte ens vet vem han är.

Självklart finns det ett band som förenar Ryans och Ameliahs liv. Men vad och på vilket sätt är den stora frågan som hela berättelsen tycks gå ut på. Trots tydliga avsnittsmarkeringar och till och med olika typsnitt så tycker jag hoppandet mellan Ryans och Ameliahs perspektiv blir rörigt och onödigt hoppigt. Och till skillnad från många andra böcker med korta avsnitt, som jag ofta upplever ger ett större driv i berättelsen, så tycker jag att Blandband är seeeg...