torsdag 18 december 2014

Otopia

Finns att köpa på adlibris eller bokus
Jag var riktigt taggad på att läsa Per Nilssons Otopia när den först kom ut. Det lilla jag läst om boken verkade lockande och omslaget tyckte jag var riktigt sketasnyggt! Stilfullt och mörkt: Dystopiskt. Boken köptes in till min skola och jag trodde att dystopidiggarna skulle norpa den här boken direkt. Men den har knappt rört på sig alls under hösten och jag har förstått att det faktiskt beror rätt så mycket på just omslaget. Det är för intetsägande. Och i kombination med att baksidestext saknas, så blir det liksom ännu svårare att få någon att spontant plocka med sig boken.

Så nu när jag själv läst den så borde jag väl kunna få den att röra på sig lite? Nja. Kanske. Det här är en berättelse som kräver lite mer av sin läsare. Jag tyckte för egen del att det var svårt att komma in i berättelsen. Det börjar segt och långsamt och det var snarare min envishet än lusten att läsa vidare som gjorde att jag trots allt fortsatte.

Miqi är en tjej i tonåren som växer upp i Otopia. Ett framtida samhälle där barnen är allas barn, enskild egendom finns inte; man delar på allt vare sig det är cyklar eller kläder, barnuppfostran, arbete eller kärlek. Tillsammans bygger invånarna i Otopia världen på nytt. För allt förstördes ju i den stora katastrofen. I Otopia har man kommit överens om att ta bort allt som kan orsaka konflikter; religion, pengar, egendom. Man lever jämställt, utan kriminalitet, utan våld och utan lidande. Otopia är ett tillåtande samhälle, kärlek är fritt och tillåtet och därför existerar inte heller svartsjuka och avundsjuka. Så länge man inte ställer fel frågor så är Otopia den bästa platsen att leva på. Men Miqi är av den nyfikna sorten.

Det är när fåglarna börjar dyka upp igen som allt börjar. Fåglar har man inte sett på evigheter i Otopia. Samma dag möter nämligen Miqi en tjej som bara måste vara hennes egen syster. Men eftersom barnen som nyfödda tas ifrån sina biologiska föräldrar, så kan hon inte veta helt säkert. Men de bara MÅSTE vara systrar. De är så lika. Och Miqi känner både en nyfikenhet och samhörighet med den här unga kvinnan. Om det här nu är Miqis syster, varför har de inte fått känna till varandra? Miqis fundering leder till fler frågor. Är det samhälle hon lever i så perfekt och fritt som det utger sig för att vara?

Jag får väl erkänna att jag inte läst så himla mycket av Per Nilsson tidigare, framför allt inte hans ungdomsböcker, och har jag förstått saken rätt så är detta en bok i Per Nilsson-stil med korthuggna meningar och en berättelse som kräver läsarens totala uppmärksamhet, både stilmässigt och berättartekniskt. Det är snarare en bok som passar för gymnasiet än högstadiet.

Tyvärr är Otopia en mer ogilla- än gilla-bok för mig. Jag tycker i och för sig den är ambitiös och den väcker sannerligen funderingar och skulle kunna rendera fantastiska diskussioner. Jag gillar på sätt och vis också Per Nilssons stil, men jag känner knappt något alls för Miqi. Hon blir aldrig helt levande för mig; hon är för robotlik. Det tillsammans med svårigheten att komma in i berättelsen drar ner betyget från min sida.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar