Den unga eliten

Finns hos adlibris och bokus

Jag var inställd på en dystopi när jag började läsa Den unga eliten, men Marie Lus senaste roman ska snarare kategoriseras som fantasy med sina magiska inslag och placerad i historisk tid i ett fiktivt land vars miljöer påminner om ett renässansens Italien.

För drygt tio år sedan drabbades Havsländerna av blodfebern. Ingen vuxen som drabbades av smittan överlevde och de barn som överlevde blev märkta för livet genom att deras hår plötsligt skiftade färg och en del drabbades av märklig ärrbildning. Dessa barn kom att kallas för malfetto och många skyr dessa barn som nu vuxit upp till att bli ungdomar. Inte minst då några av de överlevande dessutom sägs ha utvecklat magiska krafter. Det är inte känt vem som bär på dessa övernaturliga förmågor, men de kallas i folkmun för Den unga eliten. Många räds dessa demoniska ungdomar och en inkvisition, ledd av Teren Santoro, har i uppgift att leta upp dessa ungdomar och förgöra dem innan de förgör nationen.

Systrarna Amouteru drabbades båda två av blodfebern, men det är bara Adelina som är märkt. Medan den yngre systern Violetta fick behålla sin skönhet, så blev Adelinas svarta hår silvervitt och där hennes vänstra öga en gång satt pryds hennes ansikte nu av ett stort ärr. Adelinas far ser henne som ett olycksbarn som både svärtar ner familjens goda namn och är en ekonomisk börda då han aldrig kommer att kunna gifta bort henne. Hade blodfebern bara skänkt henne magiska förmågor så hade Adelina åtminstone kunnat säljas till cirkus. Men icke, flickan är oduglig.

Adelinas far avtalar istället med en affärsbekant att ge bort dottern som älskarinna i utbyte mot handelsförbindelser. När Adelina hör detta flyr hon, men hennes far hinner ifatt henne och Adelina råkar då döda honom. Det visar sig nämligen att hon trots allt bär på oanade krafter som får sin näring av rädsla, hat och hämndlystnad. Efter att ha blivit tillfångatagen av inkvisitorerna och nära på avrättad kommer hon i kontakt med Dolksällskapet, vars ledare Enzo Valenciano, är övertygad om att hon har en given plats hos Den unga eliten. Och det börjar även Teren Santoro förstå, något han inte är sen att utnyttja.

Det är dumt att jämföra med Lus tidigare böcker, men det är samtidigt svårt att låta bli och jag tycker inte att Den unga eliten är lika vass som Legend (som jag störtgillar!). Här finns inte samma driv och jag har också svårare för att fastna för karaktärerna. Det är egentligen först mot slutet när Adelinas förmågor utvecklats fullt ut, som jag börjar tycka att det blir mer än bara lagom underhållande och istället börjar tycka det blir intressant och spännande när komplexiteten i Adelinas karaktär anas. Lus förmåga att skapa och bygga världar sticker dock ut även i Den unga eliten och framåtblicken mot slutet skvallrar om ett både bredare och djupare perspektiv av hur blodfebern drabbat Havsländerna, något som definitivt väcker min nyfikenhet på nästa del (som dessvärre ännu inte är färdigskriven).

Tusen tack till Modernista för rec-exet!