Becca

Länk till adlibris och bokus

Föreståndarinnan Florence styr med järnhand på barnhemmet där barnen bor i väntan på att bli adopterade, på att få ett nytt hem. Det hon säger är lag och det barn som inte följer hennes regler straffas hårt. Värst är det för flickan vars ansikte är missbildat och som ständigt får höra hur ful hon är. Florence får flickan att känna sig som ett monster när hon säger att flickan ser otäck ut och att hon borde vara glad över att hon får bo där. Och flickan märker på kvinnorna som kommer på besök till barnhemmet för att adoptera, hur de ryggar tillbaka, flackar med blicken och snabbt väljer ett annat, vackrare barn. Flickan har gett upp hoppet om att någonsin få lämna barnhemmet.

Men så stöter hon under en promenad på den berömde skådespelaren Max Winther och han adopterar flickan och tar med henne hem till sitt slott. Max är väldigt vänlig och får flickan att känna sig hemma, men hans hustru, Judith, beter sig som de flesta gör i flickans närhet och tittar på henne med avsky. Flickan får veta att Max och Judith har förlorat sin dotter Becca i en bilolycka. Judith gör snabbt klart för flickan att hon aldrig någonsin kommer att kunna ersätta Becca och flickan, som inte trodde att det fanns nåt värre ställe än barnhemmet, har snart ändrat uppfattning om sitt nya hem.

Petter Lidbecks Becca säljs in som en "krypande rysare", men är enligt mig inte mycket till rysare, även om det bjuds på en krypande stämning som ligger som ett oroväckande filter över berättelsen. Becca är dock spännande nog för gripa tag och erbjuda sträckläsning. Lidbeck ska ha hämtat inspiration från Daphne du Mauriers skräckklassiker Rebecca (även filmatiserad i regi av Hitchcock) och det är väl detta baksidestexten försöker passa till. Men att Becca skulle vara en rysare? Njä, inte riktigt.