Hatchet

Länk till adlibris och bokus

Trettonårige Brians föräldrar har nyligen skilt sig och framöver ska Brian nu bo med sin mamma, men somrarna ska han få tillbringa i Kanada med sin pappa som jobbar inom oljeindustrin. Det går inga reguljära flyg dit Brian ska och därför får han åka i ett litet enmotorigt flygplan som för den här rutten bara har en passagerare: Brian. Planet befinner sig ovanför den kanadensiska vildmarken när plötsligt piloten drabbas av en hjärtattack och planet störtar i en liten sjö. Brian lyckas ta sig ut ur planet och ta sig upp på stranden, men han har absolut inga förnödenheter annat än kläderna han har på sig och en liten handyxa som han fick av sin mamma i avskedspresent strax innan han klev på planet.

Hungern och rädslan för de stora djur som lever i skogen blir Brians drivkrafter för överlevnad de första dagarna. Brian hoppas att någon snart ska komma och leta efter honom, men han vet också att det kan dröja, speciellt eftersom han inser att planet hamnade ur kurs när piloten fick sin hjärtattack. Och allteftersom dagarna går börjar Brian inse att han måste lita till sin egen förmåga för att överleva i vildmarken, något som är lättare sagt än gjort för en stadsunge vars enda hjälp och räddning är en liten yxa.

Gary Paulsens Hatchet, som mig veterligen inte finns översatt till svenska, är en klassisk robinsonad som utspelar sig i modern tid. Brians tankar kretsar en hel del kring sina föräldrars skilsmässa och det faktum att han själv sitter inne med hemligheter kring den som han kanske borde ha berättat för sin pappa. Denna historia tycker jag snabbt blir överflödig för det intressanta är så klart hur en stadsunge utan några som helst erfarenheter av att befinna sig i naturen överlever utan några hjälpmedel. Att basala drivkrafter såsom hunger och rädsla samt målmedvetenhet och positivt tänkande kan vara avgörande för om man överlever. Hatchet är rätt lättläst och det är också rätt spännande att läsa om alla de utmaningar Brian ställs inför och hur han tacklar dessa även om jag också stundtals tycker författaren använder onödigt många ord.