onsdag 15 mars 2017

Bara tre ord

Länk till adlibris eller bokus
Simon är sexton år, en helt vanlig kille som går i skolan, hänger med kompisar, har schyssta föräldrar och allt sånt. Är på det hela taget väldigt medel-svensson (fast på ett amerikanskt vis). Och just det, Simon är bög, fast det är det ingen annan som känner till. Egentligen är det ingen stor grej för Simon, han vill egentligen berätta för att slippa behöva gå och känna det som att han lever ett hemligt liv. Det har bara inte blivit att han sagt det till någon. För skulle han säga nåt till sina föräldrar så skulle de göra det till en stor grej och det är inte heller så att Simon och hans kompisar brukar snacka så mycket om såna här saker så det skulle bara bli konstigt om han plötsligt tog upp det.

Den enda som känner till att Simon är bög är Blue. Blue är Simons nätflört och mailkompis, men till och med Blue och Simon är hemliga för varandra. De vet att de går på samma skola och att de är lika gamla, men eftersom de aldrig skriver under mailen med sina riktiga namn så vet de inte vem den andre är. Men spännande är det. Och skönt också att det finns någon annan som är i samma situation och som han kan prata med.

Men så en dag glömmer Simon att logga ut från sin mail på skoldatorn och Martin ser Simons mail. Martin har absolut inga problem med att Simon är bög, hans egen bror är ju det, och han lovar att inte avslöja något om Simon om bara Simon kan göra Martin en tjänst och fixa ihop honom med Simons kompis Abby.

Det är ren utpressning och Simon vill först inte ställa upp. Men å andra sidan vill han inte heller att Martin ska sprida hans hemlighet, och tänk om han dessutom avslöjar Blue. Det får absolut inte hända. Antingen måste alltså Simon komma på ett sätt att själv berätta för sina kompisar och sin familj eller så måste han helt enkelt dansa efter Martins pipa.

Bara tre ord är Becky Albertallis debutroman och romanen har fått många positiva omdömen. Jag gillade den också under tiden som jag läste boken, men den har lämnat märkligt få och små spår efter sig. Det var ett par veckor sen jag läste ut boken nu och jag får anstränga mig för att både komma ihåg handling och vad jag själv tyckte. Men jag gillar att Albertalli inte problematiserar hela att-vara-bög-grejen. Simons egentliga problem är alla andras eventuella reaktioner och det faktum att det blir en stor grej kring att berätta. För varför ska han egentligen behöva berätta? Ingen som är hetero har ju samma problem, det är ingen som kräver att de ska berätta att de kommit på att de blir kära i personer av motsatt kön. Och så är det lite mysigt och spännande med nätflörtandet, alla förväntningar och nyfikenheten på den andre. En på det hela taget trevlig bok skulle jag vilja sammanfatta den som. Typ så.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar