onsdag 22 mars 2017

Hugo och kepskampen

Länk till adlibris och bokus
Hugo går i sexan, han störtgillar sina tigerrandiga shorts och har därför alltid på sig dem. Även i januari. Han gillar också russin och bjuder gärna på dem även om ingen vill ha, han är bra på att snacka, är kanske något brådmogen till sitt sätt och är enligt resten av klassen hopplöst ocool. Men det gör egentligen inte Hugo så mycket. Han tycker det är rätt lugnt nu. Tidigare brukade de coola gängen kasta sudd på honom eller doppa hans mössa i toan. Nu ignorerar de bara honom och det är så mycket lugnare.

Själv har Hugo alltid tyckt sig själv vara cool och för att vara utsatt för mobbing så har Hugo ruskigt bra självförtroende. Han bryr sig helt enkelt inte så mycket om vad andra tycker. Men visst hade det varit kul om han hade haft lite fler vänner. Han försöker få igång intressanta samtal med sina klasskompisar och, som sagt, bjuda på russin, men inget verkar funka.

När klassen en dag ska välja elevrådsrepresentant är det ingen som nappar och fröken hotar med att ingen får gå på rast innan man valt en representant. Det är då Hugo ställer upp. Och efter elevrådsmötet har Hugo till och med avancerat och blivit elevrådsordförande! Fatta vilken makt han har nu. Och fatta att hans makt kan ge honom en rejäl skjuts på popularitetsskalan. Det första som Hugos klasskamrater ber honom att ta upp på elevrådet är önskemålet om att få bära keps inomhus och det är ett förslag som gör Hugo till skolans hjälte. Men Hugo inser också att att hans nyvunna popularitet hänger på en skör tråd. Minsta misstag kan förpassa honom nedåt på skalan igen så för att få hänga med det coola gänget kanske han måste offra något annat. Som en riktig kompis till exempel.

Man kan inte annat än att tokgilla Christina Lindströms Hugo i Hugo och kepskampen. Vilken skön kille, en sån självdistans, en sån humor, vilket självförtroende. Och både smart och schysst och vill väl. Och det är kanske där skon klämmer för en del? Han vill lite för mycket och lite för väl och anstränger sig något för mycket. Jag hade dock gärna haft Hugo som kompis. Hugo och kepskampen beskriver egentligen ett klassiskt problem som kan uppstå när någon får smaka på popularitetens sötma och istället sviker sin riktiga kompis, det är inget nytt grepp precis. Men tonen i boken är för härlig. Och Hugo är också härlig, trots att han tar några tvivelaktiga beslut. Och det känns så på pricken beskrivet hur det kan vara att gå på mellanstadiet med det sociala samspelet med olika gäng, vad som räknas som coolt och inte coolt och så vidare. Baske mig om inte Christina Lindstöm seglat upp som en ny författarfavorit hos mig. Nu står Hälsningar från havets botten på tur att läsas. 

2 kommentarer:

  1. Ja! Gillar så mycket! Och Hälsningar... är också fantastisk!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Måste läsas, som sagt.

      Radera