Att dö och att leva

Länk till adlibris och bokus

Den som måste döden dö handlar om My som är svårt sjuk i cancer. Hon har varit sjuk en omgång tidigare och då lyckades läkarna få bukt med hennes sjukdom. Men nu har cancern kommit tillbaka och den här gången biter inga behandlingar på sjukdomen. Vi får följa Mys sista tid i livet inlagd på sjukhus och senare när hon får flytta till hospice. My är till en början rädd för att dö, men allt vad tiden lider förlikar hon sig och möter så småningom döden med ett lugn. Svårare är det att hantera familjen och deras känslor. Och bästa kompisen Moa som hälsar på varje dag. My vill så gärna ta avsked av sin bästa vän på ett bra sätt, men Moa vill liksom inte prata om döden och så kommer dagen då allt är för sent. 

Länk till adlibris och bokus

I Den som måste livet leva får Moa komma till tals. Hon får berätta hur det är att mista sin allra bästa kompis. Hur ledsen hon är att hon aldrig fick säga ett ordentligt Hej då. Hur arg hon är på Hannes, killen som My gillade och som också började hälsa på på hospicet den sista tiden och som därför inkräktade på Moas besökstid hos My. Allt känns tungt, svart och hopplöst och alla runt omkring behandlar Moa med en sådan oerhörd försiktighet, vilket också känns jobbigt. Men precis som Den som måste döden dö är en slags tröstebok inför döden så är även Den som måste livet leva det. Saker och ting faller på plats så småningom. Sorg är något alla måste bearbeta på sitt vis och hur svårt det än är och känns i stunden så finns det oftast ett efter sorgen.

Cancer och döden är så klart ett ämne som berör och Linda Wahlund har ett genomtänkt upplägg med de två böckerna. Men tonen i böckerna träffar inte riktigt rätt tycker jag. Det finns en naivitet i tonfallet som på samma gång samsas med en förnumstighet som inte känns äkta. Någon direkt ålder på huvudpersonerna anges inte, möjligen är de tolv, tretton år, men om man ser till de ämnen de pratar om att de läser i skolan tycks de yngre. Jag har också lite problem med att berättarperspektivet i Döden-boken växlar mellan ett allvetande berättarjag och My som berättare. Detta är saker som stör mig i läsningen. Men med det sagt så tror jag absolut att böckerna både kan finna sina läsare, gripa tag i dem, och kanske för de som behöver, ge tröst och förståelse. Ett plus för de snygga omslagen!