Timglaset

Länk till adlibris och bokus

 Alba ligger på sjukhus med cancer. I flera veckor har hon legat i sjukhussängen med mamma vid sin sida. Hon har ont och hon är trött. Men så sveper ett mörker in i sjukhusrummet, det är ett mörker som är mörkare än något Alba sett tidigare. Och med mörkret försvinner alla Albas smärtor. Det är så skönt. Och sen blir allt vitt. 

När Alba vaknar upp igen ligger hon inte längre i sjukhussängen. Mamma är inte längre vid hennes sida. Istället möter en kvinna henne. Kvinnan förklarar att hon är rektor för Parentesen som Alba nu befinner sig i. Parentesen är som en slags förberedande inför Andra sidan. Alltså dit man kommer när man dör, som ett slags väntesal mellan livet och döden. När man är redo att lämna Parentesen får man genomgå en högtidlig ceremoni och gå vidare till den slutgiltiga döden. Alba får veta att var och en av alla människor har ett eget timglas med sand som rinner olika fort. När sanden har runnit ut är ens tid i livet förbi och man hamnar i Parentesen. Rektorn har koll på alla som kommer till Parentesen och hon har koll på deras timglas. Men Alba som får syn på sitt eget timglas ser ju att hon har sand kvar. Tiden har inte runnit ut än så vad gör hon då här? Den där magkänslan som Alba haft sen hon fick veta vart hon hamnat och som säger henne att något är fel blir bara tydligare och tydligare. Hon är inte färdig med sitt liv än. Hon måste ta sig tillbaka. Men hur gör man det? 

Timglaset av Karin Herou är en berättelse om döden. Men för den sakens skull blir det aldrig tungt eller jobbigt att läsa, utan tonen är mestadels lättsam och ter sig istället som en spännande berättelse och en kamp mot klockan för att Alba ska lyckas ta sig tillbaka till livet. Jag hade vissa förväntningar på Timglaset sedan förlaget sålt in boken som en modernare version av Bröderna Lejonhjärta (eller om det var Mio min Mio..) och till de höjderna tycker jag nog inte att boken riktigt når upp till. Men angeläget så klart med en bok om döden för barn.