Upprorisk vardagsrealism

Det var ett par år sen nu som jag läste Mikael Niemis Populärmusik från Vittula och då var den boken som inget annat jag hade läst tidigare. Då jag inte läst något mer av Niemi så hade jag inga direkta förväntningar på Skjut apelsinen mer än att det verkade vara en bok man skulle kunna sätta i händerna på en kille. Och där slog jag huvudet på spiken.

Huvudpersonen är en 16-årig grabb (genom boken förblir han namnlös) som i Jag-form skriver om skitarna och idioterna i sin gymnasieklass. Han vägrar att själv bli en hudlös nolla och väljer istället att provocera sin omgivning. Han klär på sig en gammal illgrön städrock från 60-talet, han kletar fast en snorkråka på kinden, han skriver brinnande hatfyllda dikter som han sprider på skolan och ju mer folk skriker bög åt honom och ju mer de hatar honom desto bättre känns det. Men han får också nya vänner på köpet. Som den mobbade Pål som på fritiden fyller en bunker med proviant ifall ett nytt världskrig eller nåt skulle bryta ut.

Boken handlar också om vad som rör sig i en tonårskilles hjärna. Det är tjejer, sexfantasier, våld och poesi, orättvisor, hat, likgiltighet, ja allt möjligt. Och allt beskrivs med en rå vardagsrealism i pubertal upprorsanda. Och en stor dos humor.