Jag hade inga förväntningar när jag började läsa Sara Kadefors Nyckelbarnen även om jag hört många lovord om den, men någonstans halvvägs in i boken insåg jag att verkligen gillar Nyckelbarnen. Och den känslan varade boken igenom.
Siri är ensambarn och har dessutom hårt arbetande föräldrar vars jobb medför en hel del utlandsresor varför nästan alltid antingen mamman eller pappan är bortrest. Siri får redan i 3:an en egen nyckel hem men eftersom hon inte gillar att vara ensam hemma så hänger hon ofta kvar på fritids till sista man. Men nu när 5:an ska börja så har fritids lagt ner pga ekonomiska besparingar och Siri har inte så mycket val annat än att sticka hem efter skolan och vänta på att någon av hennes föräldrar ska komma hem. Siri har aldrig riktigt varit så mycket för att leka och hänga med kompisar, men ensamheten hon känner av att vara själv hemma gör att hon börjar ta kontakt med Leo och Linn som går i samma klass och som dessutom bor i samma hus. Efter skolan hänger de ute på stan eller i parken istället för att gå hem. Alla tre känner sig orättvist behandlade hemma och mest av allt av fröken i skolan. Det går så långt att de försöker få fröken avskedad och det som börjar med rätt så harmlösa bus eskalerar snart till något som ligger utanför deras kontroll. Siri lider i tysthet av sina handlingar och hon börjar bli mer och mer rädd för Linn som inte tycks känna några gränser.
Sara Kadefors har skrivit en väl sammansatt berättelse om Siris första termin i 5:an. Nyckelbarnen handlar till stor del om ensamhet och vardagsliv men de många sidoberättelserna i Nyckelbarnen ger boken ett väldigt driv. Siris och kompisarnas aktioner mot vuxenvärlden gör läsningen väldigt spännande och fängslande och när Siri börjar misstänka att även hennes egna föräldrar döljer något för henne trappas spänningen upp.
Boken är klassad som en hcg-bok, men den är ingalunda barnslig och den är absolut läsvärd även för vuxna. Berättelsen är komplex och mycket välskriven och den bör nog sättas i händerna på 11-12-åring som gillar och är van vid att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar