
Till skillnad från Jenny så är Jojo fylld av upprorisk energi, en energi som Jenny önskar hon hade. Ibland önskar hon till och med att hon kunde vara sin syster. Systrarna inleder en farlig lek där de börjar klä sig likadant, ha samma frisyr och söka kickar på ett eller annat vis. Spänningssökandet och kickarna är det enda som får livet att kännas verkligt, men hur långt måste man gå för att känna något? Och när har man gått för långt?
Isnätterna är en rätt så svår bok som kräver en hel del av sin läsare. Meningarna är förvisso korthuggna och boken är inte speciellt tjock, men mycket av boken utspelar sig i Jennys inre, i hennes tankar. Jag blir berörd av Isnätterna, jag känner framför allt mycket för Jenny som befinner sig i sin depressiva bubbla, men jag känner mig fortfarande, efter att ha läst ut boken, osäker på om jag förstått den helt och hållet. Jag har inte tidigare läst något av Isaksson och är inte van vid hennes sätt att skriva. Kanske krävs det att man har läst någon av hennes tidigare böcker för att helt kunna greppa Isnätterna?
Ett stort plus för det fina bokomslaget. Det gillar jag mycket.
Ett stort plus för det fina bokomslaget. Det gillar jag mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar