Polyhymnias guld

Polyhymnias guld, den sista och avslutande delen i trilogin om Tyko Flores av Martin Widmark, kastar en rakt in i handlingen. Det gäller nästan att man känner till karaktärerna och handlingen från de två tidigare böckerna om Tyko Flores. Jag hade svårt att komma ihåg allt när jag påbörjade läsningen av Polyhymnias guld, och detta trots att det inte var så jättelängesen jag läste Fyrtornet i Son-Li som är del två. Men det gav sig till slut, även om jag tror att jag hade tjänat på att läsa alla tre delar i ett svep.

Tyko och hans sällskap, bestående av Julia och medlemmarna av varietésällskapet, måste styra över det farofyllda havet, vars strömmar är opålitliga och ständigt föränderliga, och ta sig in i den tredje världen där Tykos mor hålls fången av kejsaren i De dödas stad. Enda sättet att korsa havet på är att följa med på det fartyg som ska föra de dödsdömda ungdomar som årligen offras till den fruktade Ormapan. Men för att deras uppdrag att befria Tykos mor inte ska vara förgäves måste de med alla medel se till att själva inte hamna i Ormapans klor. Det är ett livsfarligt uppdrag för Tyko att utföra, men det är också enda sättet för honom att nå sanningen om sitt ursprung.

Polyhymnias guld är mörkare än de två föregående delarna. Det är spännande läsning och liksom de tidigare delarna illustreras varje kapitel med fantastiska bilder av Henrik Tamm. Jag tyckte dock att den avslutande delen i äventyret om Tyko Flores tog slut lite väl snabbt, utvecklingen i de två sista kapitlen formligen rusade fram och här hade Widmark gott kunnat få brodera ut handlingen lite mer. Tyko Flores äventyr är en trevlig och spännande fantasytrilogi, men jag tycker inte att del två och tre riktigt lever upp till första delen, Den dansande djävulen som tog mig med storm.