Le, Smilja

Smilja är 16 år och bor i en mindre stad i nordostliga Bosnien. Muslimer, kroater och serber har här levt sida vid sida i generationer och det har inte haft någon betydelse vilken etnisk tillhörighet man haft. Inte förrän nu. Kriget mellan serber och muslimer i Bosnien har förvisso pågått ett tag, men det är först på senare tid som man i stan kunnat märka av konflikten. På andra sidan bergen mullrar det från den serbiska milisen som hela tiden rycker närmare. 

Smilja har bestämt sig för att inte låtsas om kriget så länge det är möjligt. Hon går i gymnasiet i stan och tillsammans med bästa kompisen Daniela planerar hon att flytta till London efter studenten. Att Daniela är serb, medan Smilja själv är muslim har inte slagit henne förrän på senaste tiden i och med att konflikterna trappats upp. Men Smilja och Daniela har lovat varandra att inte bry sig om konflikterna. Kriget handlar ju inte om dem. Men missämjan mellan grupperna pyr till sist in även i deras relation.

Så länge i alla fall skolan är öppen så går det att hålla uppe en någorlunda normal vardag, men snart förlorar Smiljas föräldrar sina jobb, Smiljas bror Petar går med i den muslimska milisen och försvinner och efter en våldsam händelse på skolan läggs även undervisningen ner. Flera dagar gör Smilja och hennes föräldrar inget annat än att vänta på att serberna ska inta staden. När det till sist händer blir alla muslimer fördrivna från sina hem. Smilja och hennes mamma hamnar så småningom i ett flyktingläger där en ny vardag tar vid med utdelning av matpaket och ett ständigt sökande efter släkt och vänner.

Torben Poulsen skriver inledningsvis att han velat beskriva vad som händer med människor som kastas in i ett inbördeskrig de inte kan se meningen med, och jag tycker han lyckas väl med detta. Le, Smilja är första boken av tre om Smilja som får fly sin födelsestad i Bosnien. Även om krigen i fd Jugoslavien inte ligger alltför långt bak i tiden så känns det ändå så overkligt att läsa om. Jag tänker mer att jag läser en dystopi snarare än en verklig skildring. Kanske är det ett sätt för mig att distansera mig, för det är rätt svårt att ta in att detta utspelade sig i Europa för inte alls länge sen. Jag var själv inte mycket yngre än Smilja när konflikten höll på och därför känns det desto otäckare att sätta mig in i att vara tonåring i ett modernt samhälle där kriget tar över.