En sekund i taget

Man kastas rakt in i handlingen i Sofia Nordins En sekund i taget. Hedvig springer, hon flyr från sitt hem, från sin familj. Hon tar sin cykel och ger sig av, vart vet hon inte, hon vill bara bort. På vägarna stöter hon på döda människor och krockade bilar. I övrigt är det helt tyst och mörkt. Febern, som drabbade och utplånade hennes familj, spred sig som en löpeld i kvarteret, samhället, Sverige, kanske hela världen, och skonade ingen. Så vitt Hedvig vet är hon den sista människan kvar i livet. 

Hedvig kommer till en liten bondgård med två kor och två hästar, några får och några höns. Det är ett bra ställe att vara på om man vill överleva och Hedvig stannar. Sakta bygger hon upp en tillvaro för sig själv. Hon lär sig mjölka korna, elda i spisen, skörda potatis. Och livet på gården är drägligt, om än väldigt ensamt, och trots att hon försöker låta bli, kretsar Hedvigs tankar ständigt kring hennes familj. Fanns det något mer hon kunde ha gjort? Var det rätt att lämna dem? Varför blev hon själv inte sjuk? Framtiden känns också så väldigt oviss. Är det så här hennes liv kommer att se ut för alltid nu? Vad hände med att bli kär, få sin första kyss, bli vuxen och skaffa barn? Allt det där som betyder nåt i livet?

En dag kommer en annan tjej, Ella, till gården. Om de är två som har överlevt borde det finnas fler. Det är i varje fall vad Ella hoppas på. Men Hedvig vågar inte hoppas för mycket.

En sekund i taget har en ödesmättad, något skrämmande ton, som jag tror tilltalar många tonåringar. Handlingen är väldigt intressant och väcker många tankar och funderingar. Är livet värt att leva om alla man känner har dött? Hur skulle det kännas om jag själv visste att jag aldrig kommer att få uppleva kärlek, sex eller få barn? Och hur skulle jag själv klara av att så plötsligt tvingas byta livsstil, från prylsamhället med ständig uppkoppling och tv-soffor till mörker och smuts, svält och hårt arbete för att överleva?

Själva katastrofen i sig tycker jag inte är helt trovärdig. Jag störde mig en del på det orealistiska i att alla dog nästan samtidigt och att det gick så snabbt. Hur har man inte kunnat höra något om det i media från exempelvis andra länder, som också måste ha drabbats (jag utgår nämligen från att smittan måste ha sitt ursprung utomlands, men så behöver det ju naturligtvis inte vara).
Skildringen av hur Hedvig agerar för att överleva är då desto trovärdigare och överhuvudtaget ges ett väldigt ingående porträtt av Hedvig. Jag gillar också att boken inte har ett klart avslut, utan tillåter läsaren att själv spinna vidare på hur det kommer att gå. Och här finns det flera alternativ att fundera över. Jag kommer att nog att fortsätta gå och tänka på Hedvig och Ella ett bra tag till.