måndag 13 maj 2013

Spegeln. En skräcksaga

Spegeln. En skräcksaga är Kelly Barnhills debutroman och hon har åstadkommit en sagolik och riktigt kuslig historia med en påtaglig mystisk och läskig stämning. Jag gillar omslaget, som man efterhand inser speglar innehållet i boken, men själva berättelsen är i sig ganska konstig och knepig att återge, och då det dessutom nu gått en tid sedan jag läste Spegeln, så känns det som att jag har ännu svårare att berätta om dess innehåll.

Jacks föräldrar ligger i skilsmässa och därför beslutas det att Jack ska tillbringa sommaren i Hazelwood hos sin moster och morbror. Även om Jack för första gången någonsin känner sig sedd och dessutom får vänner i Hazelwood, något han helt saknat hemma i San Fransisco och som han i hela sitt liv längtat efter, så vill han därifrån. Men varje gång han försöker ringa sin mamma, så blir det nåt fel på telefonen. Samtalen går inte fram eller kopplas fel, trots att Jack helt säkert slår rätt nummer. Och inte heller hör hans mamma av sig till honom. Det är som om hon redan börjat glömma honom.

På samma vis har barn från Hazelwood i flera generationer raderats ur folks minnen efter att de försvunnit spårlöst. Blott en pojke har återvänt, tack vare att hans tvillingsyster, Wendy, vägrade ge upp minnet av honom. Men Frankie är för evigt märkt av att ha varit spårlöst försvunnen. Hans ansikte är vanställt och han kan inte längre prata, varför ingen heller vet vad det var som hände med honom. Men från underjorden har det börjat mullra igen. Något verkar leva och röra på sig under marken och det tycks inte vara en slump att Jack kommit till Hazelwood just den här sommaren.

Även om jag stormgillade stämningen i Spegeln, och verkligen, verkligen ville tycka om den här boken, så upplevde jag ett visst motstånd. Jag kunde inte helt ta till mig berättelsen, och jag vet inte om det var för att jag var för okoncentrerad i min läsning, men jag blev inte så uppslukad som jag hoppats på. Att berättelsen är så konstig, och därmed också svår att återge kan så klart spela in också. Instinktivt känner jag att jag måste, nej, vill läsa om Spegeln, men då låta läsningen ta sin tid och låta mig själv uppslukas av stämningen och ta mig tid att tänka till och reflektera mer över det som sker. Jag tänker mig därför också att Spegeln kan funka ypperligt som en högläsningsbok. 

8 kommentarer:

  1. Högläsningsbok kan nog vara bra. Antingen för en större grupp där man gör pauser och pratar om vad som händer. Eller för ett eller två barn som direkt kan komma med inpass om det de tror och tänker.
    Eller så skulle det kunna vara en utmärkt bokcirkelbok för 11-12 år och uppåt? Kanske för svår - men det finns ju verkligen saker att diskutera i den.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, hur som helst känns det som att man behöver låta den här boken ta sin tid att läsa och inte rusa igenom och sluka (som man så ofta vill)

      Radera
  2. Oh, vilket underbart omslag!! Och boken verkar riktigt spännande :) Får gå till bokhandeln och glutta lite...

    P.S. Nu ska jag börja läsa The Great Gatsby! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag gillar också omslaget. Du kan ju också alltid låna boken på bibblan ;)

      Radera
  3. Jag läste boken nu i veckan och känner lite som du. Både gill och ogill, liksom. Men även jag läste för snabbt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror mer och mer på högläsning av Spegeln! Ger en chans att hålla tempot nere lite också.

      Radera
  4. Jag fick liknande känslor som du av den här. Jag tyckte den var lite seg och att alla trådar inte knöts ihop. Men det är definitivt en udda story!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast den långsamma takten, som kanske är det du upplever som segt, tyckte jag bidrog till den mystiska lite hotfulla stämningen. Men ja, udda, var ordet.

      Radera