Tjänarinnans berättelse

Margaret Atwoods dystopi från 1985 utspelar sig i USA, i en snar framtid. Tjänarinnans berättelse är huvudpersonen Offreds berättelse inifrån det totalitära och fundamentalistiska Gilead där bibeln är lag, kvinnor är underställda männen och där allt sexuellt umgänge är bannlyst, såvida det inte rör sig om rent reproduktivt syfte. För i Gilead kämpar man mot de sjunkande födelsesiffrorna - det föds alldeles för få barn - en konsekvens av den tidigare sexuella frihet som rådde i USA och som medförde många sexuellt överförbara sjukdomar och sterilitet, något som även föroreningar och miljökatastrofer är orsak till. För att råda bot på det låga barnafödandet rekryteras fertila kvinnor till att bli Tjänarinnor, vandrande äggstockar, vars enda syfte är att föda barn åt samhällets inflytelserika män, vars hustrur är ofruktsamma.

Tjänarinnorna anses vara de heligaste i samhället, djupt vördade, men i själva verket är dessa olyckliga kvinnor starkt kuvade, utan rättigheter och äger inget mer än de röda Tjänarinnekläder de bär. Inte ens sitt namn äger de. Vad Offred egentligen heter får vi aldrig veta, hennes namn är knutet till den man hon för nuvarande tjänar, hennes anförare Fred. Hon är Of Fred. På samma vis har andra tjänarinnor namn efter sina anförare; Ofwarren, Ofglenn och så vidare.

En dag öppnar sig en ny möjlighet för Offred. En möjlighet att kanske vinna frihet. Men att våga välja den vägen är långt ifrån självklart och absolut inte ofarligt.

Tjänarinnans berättelse är både otäck och vidrig. Berättartempot är långsamt och läsaren får pö om pö ta del av hur samhället så drastiskt förändrades till att bli Gilead. Det otäcka är hur snabbt förändringen skedde och att Offred bär minnen från tiden innan Gilead, då hon själv tjänade egna pengar, fick läsa böcker (skriven text är förbjudet i Gilead) och köra bil. Tankarna går till Afghanistans talibaner eller till totalitära länder som Iran.

Men obehagligast, enligt mig, är de vidriga scenerna med de ritualistiska samlagen mellan Tjänarinnan och hennes Anförare. Med Anförarens hustru närvarande. Hela Gilead, så som det beskrivs av Atwood, är både märkligt och obehagligt att läsa om. Och mitt intresse för Atwoods andra dystopier väcks!

Lite roligt är det faktiskt också att läsa Tjänarinnans berättelse med sina nutidsglasögon. Att boken är skriven på 1980-talet märks tydligt i Offreds beskrivningar av hur hon minns tiden före Gilead, men också av beskrivningar av "modern" elektronisk teknik. Jag kan inte låta bli att fnissa lite för mig själv när kompaktdiskar omtalas som den hållbara lösningen till kassettband.