Min typ brorsa

Finns i pocket på adlibris eller bokus

Tänk dig att din ensamstående mamma gått och blivit kär, riktigt kär alltså, i internetflirten som bor ungefär tre timmars bilväg bort. Och tänk dig sen att din mamma insisterar på (läs: tvingar dig) att ni ska fira nyår tillsammans med mammas nye kille och hans tonårssöner, som är i samma ålder som du själv, ett faktum som din mamma dessutom verkar tycka är jättebra. (Precis som att man skulle bli nya bästisar för det.) Tänk dig också att mamma och nye killen är så kära så att de bestämmer sig för att flytta ihop och plötsligt så har du fått två bonusbröder på köpet!

Detta är exakt vad som händer Nina när hennes mamma bestämmer sig för att slå ihop sina påsar med sin nye kärlek i Luleå. Men att få Nina att lämna kompisarna i Umeå och flytta till Luleå är emellertid inget alternativ, så värre blir det för Daniel och Wille, som får finna sig i att lämna kompisar och flytta ner till Umeå och börja på ny skola.

Plötsligt är familjemiddagar en ny rutin medan att springa runt hemma i bara underkläderna är en vana som plötsligt fått läggas på hyllan. Och hur presenterar man sin nya låtsasbrorsa för de som redan känner en? Måste man ens göra det? Även om det här med låtsassyskon nu faktiskt visar sig vara ganska okej ändå. Fast är det normalt att tycka att ens låtsassyskon är nåt av det sötaste man träffat? Och det är den här lilla detaljen som gör Min typ brorsa till något mer än vanlig familjerelationsroman. För redan i första kapitlet så avslöjas att Nina inte kan hålla sig ifrån sin typ brorsa längre. Och han verkar ha precis lika svårt för att inte vara lite extra nära, lite mer än bara en typ brorsa.

Växelvis får läsaren följa Nina och Daniel i den nya vardagen med ny familj och ny skola och nya kompisar och allt vad det innebär. Plus de förbjudna känslorna som uppstår och hur detta hanteras av respektive låtsassyskon. Johanna Lindbäck är så himla skicklig på att få tonen att låta äkta och vardaglig och på att gestalta sina karaktärer så att man verkligen förstår dem och känner igen sig.
Min typ brorsa är en bladvändare som både är igenkännande, gullig och, mot slutet, ack så bitterljuv. Jag vill gärna inte avslöja för mycket om hur det slutar, men det är ett bra slut, och jag kan inte se boken sluta på något annat vis.