Baskervilles hund

Arthur Conan Doyle skapade mer eller mindre den moderna detektivromanen i och med sin karaktär Sherlock Holmes, en karaktär som gjorts odödlig och som fortfarande idag är aktuell i diverse media. The Hound of the Baskervilles, eller på svenska: Baskervilles hund, publicerades ursprungligen som följetong i en tidning 1901-1902 och har, enligt baksidestexten på den utgåva jag läste, av många deckarkännare kallats för den bästa detektivromanen. Nånsin! Ett mästerverk alltså.

Ett klurigt fall med en död adelsherre, en gammal släktförbannelse och en ogästvänlig hed som sätter fart på fantasin. Och självklart en observant och skicklig detektiv med kusligt skicklig slutledningsförmåga. Dessa ingredienser utgör grunden till Baskervilles hund som inleds med att Sherlock Holmes och hans gode vän och assistent Doktor Watson får besök av Doktor Mortimer på Baker Street i London. Doktor Mortimer är bekymrad över ett plötsligt dödsfall på en av hans patienter och bekanta, slottsherren Sir Charles Baskerville. Denne Baskerville hittades nyligen död alldeles vid heden som gränsar till hans ägor. Då inga yttre tecken på våld går att finna, förmodas det att den gamle mannen dött av hjärtsvikt. Men det uppskrämda ansiktsuttryck som man fann honom med och det faktum att grannarna hört ylanden och även sett en jättelik hund stryka omkring ute på heden nattetid väcker liv i den gamla sägnen om en jättelik spökhund som är starkt förknippad med familjen Baskervilles historia.

Mortimer har före det här fallet aldrig ansett sig vidskeplig, men nu vet han inte längre vad han ska tro på. Att forska mer i dödsfallet tycker Mortimer verkar lönlöst, men han är desto mer angelägen om att få hjälp och råd med vad han ska göra med den unge avlägsne släkting som nu kommit hela vägen från Amerika för att ta över godset. Mortimer fruktar nämligen att även den unge arvingens liv är i fara.

Doyle skriver med humor och list och lägger upp fallet med flera ledtrådar som den uppmärksamme läsaren kan fånga upp och som pusslas ihop i bokens sista kapitel. Det är spännande läsning och jag både gillar och ogillar den geniala men också oerhört dryge Holmes. Jag blir, vilket jag verkligen inte trodde, klart sugen på att läsa fler Sherlock Holmes-berättelser.