Se mer på adlibris och/eller bokus |
För Hannas del innebär detta att hon slipper det hårda arbetet i stenbrottet, hon slipper vistas ute i kylan varje dag och hon har chans att få en bit extra mat då och då. Dessutom får hon göra det hon älskar mest - spela piano, något som får Hanna att känna sig som en levande varelse igen. Men det är inte utan bekymmer Hanna går till sitt arbete varje dag. De andra kvinnorna i lägret bemöter henne med missunnsamhet och Hanna får utstå både glåpord och trakasserier. Dessutom vet Hanna mycket väl att kommendanten helst av allt vill se henne död och att minsta misstag från hennes sida också kommer att ge honom anledning att göra sig av med henne. Men Hanna stöter också på vänlighet och stöd från oväntat håll.
Suzy Zail har utifrån sin egen pappas erfarenheter från Auschwitz och det han berättat skrivit Hanna Mendels chans. Beskrivningarna av hemskheterna från lägret känns igen. Att Hanna framställs som väldigt naiv då hon inte vill förstå vad som verkligen händer i sjukstugan eller varför fångarna som ska duschas inte kommer tillbaka känns i och för sig som en trovärdig försvarsmekanism, men hennes aningslöshet blir mindre och mindre trovärdig ju mer tid hon tillbringar i lägret. Överhuvudtaget tycker jag tonen är barnslig på ett vis, förenklat och sentimentalt. Zails roman är dessvärre inte en av de bättre förintelseskildringar jag läst och det här med antydningen till en romans mellan Hanna och kommendantens son känns allt annat än trovärdig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar