En planet i mitt huvud

Läs mer på adlibris eller bokus

Redan i november läste jag Sally Gardners En planet i mitt huvud inför en bokcirkelsträff. Men så blev träffen uppskjuten, jag hann glömma handlingen lite, så tills att vi äntligen skulle träffas igår för att diskutera boken så tänkte jag att jag skulle snabbskumma igenom boken för att friska upp mitt minne. Men se, det gick inte! Det går nämligen inte att värja sig när man börjat läsa, jag fastnade och läste istället om hela boken från pärm till pärm.

En planet i mitt huvud är en fullständigt vidrig historia, men den är skriven på ett så fruktansvärt bra sätt och är fylld med meningar som är så vackra eller kloka (eller både och!) så att man vill plocka ut citat på var och varannan sida.

Romanen utspelar sig i ett förmodat Storbritannien, det är svårt att veta säkert, men personnamnen tyder på en anglosaxisk kultur, och när jag läste boken första gången var jag övertygad om att det var en dystopi, vilket det på sätt och vis fortfarande är, men nu lade jag märke till att vi faktiskt får veta att året är 1956. Men det 1950-tal som gestaltas i boken påminner inte om det faktiska 1950-talet som vi känner det. En planet i mitt huvud utspelar sig alltså i en slags parallell tideräkning i ett 1950-tal som hade kunnat vara om utgången av Andra världskriget blivit något annat. Möderneslandet är en stat som för tankarna både till nazismens Tyskland och till ett totalitärt samhälle á la Sovjetunionen. Spioner och angivare finns överallt, Svartrockar med snorstopparmustacher ser till så att regimkritiker och andra klassens medborgare, så kallade orena, rensas ut. Att folk plötsligt försvinner är vardagsmat.

Femtonårige Standish Treadwell lever med sin farfar i zon 7 tillsammans med andra oönskade medborgare. Standish kan varken läsa eller skriva, har ett blått och ett brunt öga och är egentligen en uppenbar defekt i Möderneslandet och som borde ha rensats ut för längesedan. Han må räknas som mindre värd av Möderneslandets regim, men Standish saknar varken mod eller handlingskraft. Vilket han får visa när hans bästa vän Hector en dag plötsligt är försvunnen.

Parallellt med texten följer illustrationer på i stort sett varje uppslag. Illustrationerna i sig berättar en egen historia samtidigt som de på sätt och vis hjälper till att illustrera det otäcka i romanen och det otäcka i det samhälle som Gardner målar upp. Det är fascinerande och bidrar till helhetsintrycket av denna märkliga och otäcka berättelse som samtidigt rymmer mycket vackert. Och Satan i gatan vad bra det är! En planet i mitt huvud går snabbt att läsa, men den har ingen rak kronologi och Gardner leker med språket, vilket ställer krav på både läsförmåga och läsförståelse, så någon helt enkel roman är detta inte.

Men vad nyfiken jag blir på Sally Gardners författarskap! Vågar man hoppas på att Lilla piratförlaget kommer att översätta fler av hennes böcker?