tisdag 17 maj 2016

Det mest förbjudna

Läs mer på adlibris eller bokus
Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna räknas väl som en modern klassiker idag, men när den gavs ut första gången på 1970-talet orsakade den moralpanik! En mogen kvinna som bejakar sin sexualitet! Usch och fy! Fast själv kan jag tycka att det mest anmärkningsvärda är att boken orsakade moralpanik under ett i övrigt rätt så fritt årtionde.

I boken, som har självbiografiska inslag, får vi följa Anna (=Thorvall) från uppväxten med en överbeskyddande mamma och en manodepressiv pappa som går bort när Anna är i tio-års åldern. Annas mamma är hemskt orolig att Anna ska bli som pappan - och hon verkar mer orolig för att dottern ska bli lika "översexualiserad" som sin far än psykiskt sjuk. Moderns överbeskyddande roll sätter spår hos Anna som är rädd för mycket. Hon är rädd för döden och hon är rädd för att begå synd men samtidigt vill Anna njuta av livet, hon vill leva, och njutningsdriften spiller över och Anna tillåter sig "det mest förbjudna". Om och om igen. För när hon väl "erövrat" en "förbjuden" karl, när han blivit "tillåten", så tappar hon intresset och måste söka nya kickar. Hon är notorisk otrogen, en manslukerska. Och Annas förhållande till såväl männen som hennes egen lust är inte okomplicerat. Hon går i terapi, avverkar minst tre psykologer, tror sig finna orsaker i barndomens relation till mamman och pappan, blir utnyttjad av män, ber om ursäkt för sina barn och lider kval i årtionde innan hon till slut försonas med sitt, som hon själv upplever det, tvångsmässiga behovet att göra det mest förbjudna.

Mångas åsikt om Kerstin Thorvall och Det mest förbjudna har varit att, ja, hade huvudpersonen varit en man som knullade runt så hade det inte varit något särskilt med det. Och det har man väl rätt i. Det är självklart att även kvinnor ska vara fria till att bejaka sin sexualitet. Men oavsett om det är en man eller en kvinna som knullar runt så tycker jag hela otrohetsbiten är hemsk och därför sympatiserar jag inte det minsta med Anna (Thorvall) i boken. Att Anna (Thorvall) är notoriskt otrogen har ingenting att göra med att hon bejakar sin sexualitet. Visst kanske man kan skylla hennes beteende på uppväxt, arv och miljö, men det ursäktar inte alla de som såras av hennes handlingar. Det ligger ett desperat drag över Annas handlingar och i mångt och mycket framstår Anna som någon man tycker synd om, någon man önskar kunde ha fått hjälp med sin ångest. Det mest förbjudna väcker intressanta frågor och mest nyfiken just nu är jag på hur Thorvall skildras i SVT:s serie som också fått titeln Det mest förbjudna


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar