Liv efter liv

Länk till adlibris eller bokus

Kate Atkinsons Liv efter liv har jag varit supernyfiken på sen jag först hörde en bokcirkelvän berätta om den i våras. Jag hade tänkt hinna med att läsa den under semestern, men nu blev det inte så och istället har jag ömsom läst och ömsom lyssnat på boken under jobbpendlingen. Och det här med att lyssna var nog egentligen lite dumt eftersom jag inte tar till mig böcker på samma vis när jag lyssnar som när jag läser. Det blir lite mindre fokus på romanen, det blir lite mer okoncentrerat och därför blir mitt omdöme om romanen kanske lite orättvisande. Liv efter liv är nämligen en maffig roman som kräver lite mer uppmärksamhet från sin läsare.

Ursula föds en stormig februarinatt 1910. Tyvärr överlever hon inte födseln. Ursula föds igen en februarinatt 1910. Den här gången överlever hon med nöd och näppe. Men istället drunknar hon vid två-tre-års-åldern. Och så föds hon på nytt en februarinatt för att istället ramla ut ur ett fönster och bryta nacken som fyra-femåring. Och så föds Ursula på nytt för att istället dö i influensa, eller under Blitzen. Så här fortsätter romanen. Ursula föds och växer upp i samma familj men varje liv är lite annorlunda, tar en annan vändning - tack vare en ödets nyck eller någon annan omständighet. För ju äldre Ursula blir, ju fler liv hon fått leva, desto mer förnimmer hon de situationer som hon tidigare förolyckats i och kan på så sätt undvika dessa.

Vi får följa Urusla och hennes familj, hon växer upp i en förmögen familj på engelska landsbygden, och får genom Ursulas upplevelser ta del av många av Europas stora händelser under 1900-talet. För det mesta befinner vi oss i Storbritannien, men det händer att Ursula hamnar i Tyskland och får uppleva Andra världskriget från den tyska horisonten, för att i ett annat liv befinna sig mitt i London under Blitzen.

Mycket av Ursulas liv blir som ett enda stort Déjà vu men som läsare är det spännande hur Atkinson leker med "om inte"-begreppet. Vad hade hänt om inte... Hur hade det gått om... och så vidare. Jag är imponerad av av Atkinsons ambition med romanen, och det är snyggt hur Atkinson låter detaljer återkomma samtidigt som hon ändrar på omständigheter eller skeenden. Men ibland tycker jag det blir lite för tjatigt, vilket kan ha att göra med att jag ibland hastade igenom romanen något. Och det förtjänar denna bok icke. Ska man läsa Liv efter liv bör man ta sig tid för att kunna uppskatta den till fullo.