Pappa Pellerins dotter

Länk till adlibris och bokus

Precis som Glasblåsarns barn har också Pappa Pellerins dotter kommit i nyutgåva hos Modernista. Det här är en bok som jag tycker skiljer sig från andra av Maria Gripes böcker som jag läst. Här är inte samma magi utan realismen tar större plats i berättelsen om Loella.

Loella bor med sina två småbröder i en liten stuga i skogen. Deras mamma jobbar ute till sjöss och är därför iväg långa perioder i taget. Någon pappa finns inte, annat än i Loellas längtansfulla drömmar. Men här finns andra snälla vuxna som tant Adina och gubben Olsson som ser till barnen när deras mamma är iväg. Och så finns ju Pappa Pellerin. Visserligen är han bara en fågelskrämma men han betyder ändå väldigt mycket för Loella. Men den här gången ska Loellas mamma vara borta längre än vanligt och mamman har därför arrangerat det så att en bekant ska ta hand om småbröderna medan Loella ska få bo på barnhem. Att skilja syskonen åt går Loella givetvis inte med på och hon försöker sätta käppar i hjulet för mammans bekant, men till slut hamnar Loella ändå på stans barnhem.

Hon får dela rum med den något äldre Måna som älskar schlager och som smyger ut genom fönstret om kvällarna. Loella börjar också i skolan, det har tidigare varit lite si och så med hennes skolgång och i klassen känner hon sig annorlunda och ovanlig. Alla andra har så normala liv och normala familjer. Och framför allt har de pappor. Loellas längtan efter en pappa växer sig större och större och har till slut blivit så stor att hon råkar hitta på en.

Pappa Pellerins dotter känns som en sorglig berättelse om en stackars ensam flicka. Men alls icke. Loella är en kavat och modig tjej som klarar mycket själv och som inte i första taget låter sig slås ned av motgångar. Det hon saknar är dock en vuxen som står henne nära och som alltid finns där för henne och denna saknad drar ett vemod över berättelsen. Handlingen utspelar sig under 1950-1960-talet, vilket gör språket något ålderdomligt - framför allt Måna kan vara svår att förstå eftersom hon snackar både dialekt och slang, men det är inget som stör mig så mycket. Däremot kan det kanske utgöra ett hinder för en ung läsare idag. Men som högläsningsbok kan Pappa Pellerins dotter möjligen få en revival.

Stort tack till Modernista för rec.exet!