Storm över Frankrike

Irène Némirovsky var under 1930-talet en av Paris främsta författare, men som judinna begränsades hennes liv i och med tyskarnas ockupation av Frankrike. Att hon konverterade till katolicism hjälpte föga.

Mitt under pågående krig beslöt sig Némirovsky för att skriva sitt största verk någonsin - en fransk motsvarighet till Tolstojs Krig och fred. Det skulle bli en romansvit om fem delar som skulle skildra Frankrike under kriget. Dock hann hon bara färdigställa de två första delarna innan hon i juli 1942 greps och slutligen deporterades till Auschwitz. Först 2004 bestämde sig hennes dotter för att publicera manuset.

Första delen som fått ge boken dess svenska titel, Storm över Frankrike, beskriver tyskarnas intåg i Paris. Det är verkligen ingen smickrande bild som ges av de panikslagna fransmännen som flyr och mest tänker på att rädda sitt eget skinn. Genom att beskriva hur butiker töms när varorna tar slut och hur bilarna får soppatorsk när ingen bensin finns kvar att tanka bilarna med och hur det råder fullt kaos på Paris tågstationer när alla vill ta sig därifrån lyckas Némirovsky fånga en känsla av kaos och panik. Som läsare får man följa flera olika karaktärer, det medelålders paret Michaud vars son tjänstgör som soldat, den välställda Madame Péricand som lämnar Paris med sina barn, svärfar och tjänstefolk, bankmannen som lovat att skjutsa sina anställda men som istället åker iväg med älskarinnan som packat bilen full med sina ägodelar. Alla är på flykt.

Några av karaktärerna är bärande för hela sviten och förekommer även i nästa del, Dolce, som huvudsakligen utspelar sig i den lilla byn Bussy som tyskarna har inkvarterat sig. Här skildras hur fransmännen i tysthet spottar åt soldaterna medan andra så sakta börjar vänja sig vid "sina" tyskar, och hur kvinnorna blir kära i de unga tyska soldaterna (deras egna män är ju borta!). Lucile, vars man är krigsfånge och som bor med sin svärmor, tvingas inkvartera en ung tysk officer och motvilligt inser Lucile att hon håller på att falla för fienden.

Bara dessa två delar är mycket insiktsfulla skildringar av en hel befolkning som först flyr undan bomberna och sedan tvingas anpassa sig till en ny regim. Jag kan bara föreställa mig vilken storslagenhet verket fått om Némirovsky bara hunnit avsluta det.

Némiroskys egna öde är en gripande berättelse som man kan läsa om i ett förord till boken. Och som komplement finns författarens egna anteckningar samt brevväxlingar som låter en förstå hur medveten Némirovsky är om den knappa tid hon har på sig. Det är bråttom, bråttom för henne om hon ska få avsluta sitt verk. Tyvärr, för eftervärlden, blev det nu inte så.