onsdag 5 juli 2017

Tisteltankar

Länk till adlibris och bokus
Allt börjar när Linns mormor sjunker ihop på perrongen. Linn, som ser på, blir som handlingsförlamad, hon vet inte vad hon ska göra. Men ambulans tillkallas och mormor körs in till sjukhus. Där dör mormor. Hennes liv går inte att rädda och med mormor dör en del av Linn.

När skolan ska börja igen efter sommarlovet har Linns klass splittrats upp när man hamnat på en ny skola efter att den gamla blivit fuktskadad. Linn hamnar i en klass där hon inte känner någon. Men i klassen går även Tim. Eller Badbollen, som Alice och Em kallar honom. Badbollen som ringde ambulansen när mormor segnade ner på tågstationen. Badbollen som Linn vet att hon borde tacka, men som hon inte vill ses tillsammans med eftersom det vore lika med socialt självmord. Men trots detta känner hon en samhörighet med Tim och hon dras till honom. Men oron för vad kompisarna Em och Alice ska säga är stor och Linn, som redan känner av hur vännerna glider ifrån henne, intar samma nedlåtande attityd mot Tim när hon är med dem.

Och som om det inte vore nog med oron kring att hamna utanför i skolan så är det också bekymmer hemma. Pappa blir av med jobbet och bråkar med mamma och så är det skilsmässa på gång mellan pappas bror och Lotten som Linn tycker så mycket om. Och så allt med mormor, sorgen efter henne, men framför allt rädslan inför döden som ibland tycks Linn övermäktig. Det är när hjärtat klappar som mest av oro som tisteltankarna tar över.

Låt mig börja med att säga: Älskar titeln! Tisteltankar. Man hör ju precis vad det handlar om. Det är de där elaka tankarna om sig själv som är så svåra att styra undan när osäkerheten tar över. Precis som med Kan vi inte bara låtsas som om ingenting har hänt ger Tisteltankar en pricksäker skildring av en tjejs osäkerhet på sig själv och längtan efter att passa in i en gemenskap som hon kanske ändå egentligen inte har så mycket gemensamt med eller som inte är riktigt rätt. Men i Tisteltankar tar sig huvudpersonens oro och osäkerhet andra uttryck och jag tycker det är bra att Eggert sätter ord på panikångesten. Överhuvudtaget tycker jag att Anette Eggerts roman är riktigt bra även om jag tyckte att de sista sidorna skyndade på lite väl mycket.

2 kommentarer:

  1. Låter som en bra bok. Det finns så mycket böcker och så lite.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så mycket böcker och så lite tid... I know!

      Radera