Pojken som överlevde förintelsen

Thomas Buergenthal var knappt elva år och befann sig i Sachsenhausen när lägret befriades av ryska soldater våren 1945. Därmed är Thomas Buergenthal också en av de yngsta att överleva Auschwitz, som han satt i dessförinnan.

Thomas föddes i Tjeckoslovakien 1934 och var ende sonen till ett tyskt judiskt par. När tyskarna marscherade in i Tjeckoslovakien 1939 flydde den lilla familjen till Polen där de under flera år levde i olika ghetton. Thomas föräldrar lyckades på olika vis gömma undan Thomas eller övertyga de tyska soldaterna att han var arbetsför eller hittade på något annat som gjorde att han undvek att sorteras ut med alla andra barn som skickades iväg från ghettona och detta gjorde att deras lilla familj lyckades hålla ihop ända till i augusti 1944 då de transporterades iväg till Auschwitz.

I Pojken som överlevde förintelsen berättar Thomas, utifrån de minnen han har från sin barndom, om sin uppväxt i de polska ghettona med en vardag många gånger kantad av fasor och rädsla för de tyska soldaterna, och fortsätter att beskriva livet i Auschwitz och senare Sachsenhausen.

På många punkter känner man igen beskrivningarna från koncentrationslägren från andra överlevarberättelser, men det som jag tycker skiljer ut den här biografin från så många andra är hur Thomas Buergenthal ägnar en stor del av boken till att också ta upp hur det var för de som överlevde efter kriget. Många som befriades från lägren drog till en början till synes planlöst omkring, vilse utan ett hem att återvända till. Thomas slog till exempel följe med ett gäng ungdomar som till en början slog sig ner i någons övergivna bostad. En tid senare togs Thomas omhand av en polsk soldat och kom att bli maskot i den polska armén innan han hamnade på barnhem och slutligen återförenades med sin mamma som också överlevt.

Och till skillnad från många överlevande judar så valde Thomas mamma att stanna kvar i Tyskland, mamman var ju trots allt tyska, och Thomas och hon slog sig ner i Göttinger, där mamman vuxit upp. Här berättar Thomas om hur folk omkring dem ofta inte vågade prata med dem eller hur påverkade hans klasskamrater var av judiska propagandan, förvånade över att Thomas inte var den tjuvaktige typ med stor näsa och mörkt hår som de fått lära sig att alla judar var, och hur en del lärare uppenbart slunkit igenom avnazifieringsprocessen som man som lärare måste gå igenom innan man fick lov att undervisa igen.

Thomas hamnade så småningom i USA där han utbildade sig till jurist och blev senare domare i internationella domstolen i Haag 2000-2010.