Spöket på Canterville

En spökhistoria hann jag med att läsa under läslovet! Oscar Wildes Spöket på Canterville är en klassiker och en känd berättelse. Jag vet att jag läst denna som barn, men att den var
så rolig, det hade jag antingen glömt eller så förstod jag möjligen inte humorn när jag var liten!

Spöket på slottet Canterville har i flera hundra år fått härja fritt. På sin meritlista har Sir Simon, som han heter, ett flertal dåndimpar och ett och annat dödsfall som skrämts ihjäl efter att ha konfronterats med den huvudlöse hertigen, skeletthänder eller skrammel med kedjor. Men spökets storhetstid är ett minne blott  den dagen en amerikansk ambassadörsfamilj flyttar in på slottet. Ambassadören själv, Hiram B. Otis, avfärdar varningarna om hemsökelserna som nonsens och påhitt. Men likväl står Sir Simon en kväll framför ambassadören. Herr Otis blir dock ingalunda skrämd utan tycker istället att spöket ska smörja sina gnisslande kedjor så att de inte ska föra ett sådant förfärligt oväsen mitt i natten.

Efter flertalet fruktlösa försök att skrämma slag på slottet Cantervilles nya invånare börjar det stackars spöket istället undvika familjen och framför allt de yngsta barnen som är rent förfärliga och till och med skjuter ärtor på honom! Aldrig någonsin i spökets långa liv har han upplevt något så förfärligt och nedslående. Vad är väl ett spökes liv värt att leva om ingen tar honom på allvar?