söndag 29 juni 2014

Halvtidsindianen

I pocket hos bokus och/eller adlibris
Så kan jag stryka en bok till från listan över böcker jag länge velat läsa;  Sherman Alexies Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian.

Fjortonårige Arnold Spirit Junior, eller kort och gott Junior, är den töntigaste indianen i Spokanereservatet. Han är tunn som en sticka, föddes med vattenskalle och en extra uppsättning tänder, både läspar och stammar, har skev syn (långsynt på ena ögat och kortsynt på andra) och börjar lipa för allt och inget. Han blir kallad miffo flera gånger om dagen, men han är ändå reservatets smartaste indian. Och en sak förstår han; han måste ta sig ut ur reservatet för att bli någon, för att inte bli kvar i hopplösheten och för att överleva.

Reservatet präglas av fattigdom och alkoholism och hopplöshet framför allt. De flesta har resignerat och accepterat sin situation innan de ens börjat skolan. Juniors lärare Mr P pushar på Junior att söka sig till en skola utanför reservatet - en bra skola. En skola som kan ge honom ett rättvist betyg och som kan tillgodose hans utbildningsbehov.

Så Junior byter till Reardan, landsortsskolan för den vita medelklassen, som ligger 35 kilometer från reservatet. Den enda indianen på skolan, utom han själv, är skolans maskot. Behöver jag säga att en identitetskris är i antågande?

Sherman Alexie har använt mycket stoff från sitt eget liv när han skrev Den absolut sanna historien... Bland annat växte också han upp i ett reservat, men bytte till en skola utanför reservatet för att få en chans att komma bort från hopplösheten. Och precis som han själv blev, blir också Junior stjärna i skolans basketlag, bara för att nämna några saker. (Här kan man läsa mer om författaren och likheterna mellan honom och Junior)

Alexie är rapp och rå i tonen, det är vansinnigt roligt på sina ställen, men det är en tragikomisk humor som präglar romanen, för samtidigt som det är roligt så ligger allvaret och en bister verklighet högst påtagligt under ytan och griper tag i läsaren.

De serietecknade illustrationerna bidrar också till lättsamheten och ger boken en luftig och lättläst känsla. Jag kunde inte låta bli att tänka på Jeff Kinneys Dagbok för alla mina fans och att han väl nog måste använt Alexies roman som inspiration, för även om deras böcker nu skiljer sig åt en hel del så känns stilen liknande.

2 kommentarer: