Hjärtblad

I pocket hos adlibris eller bokus

Jag har skrivit det förr, men jag skriver det igen: jag älskar romaner som belyser stycken ur vår historia som jag inte tidigare haft någon större (eller ibland ingen alls) kännedom om. Aino Trosells Hjärtblad är en sådan roman och det bästa är hur den uppfyller mig under läsningen och hur jag fascineras över och låter mig leva in i  1800-talets landsliv i Malungs socken. Sådana fantastiska levnadsskildringar och levnadsöden! Trosell skildrar hur man levde och bodde med kräken (boskapen), hur man svalt och hungrade men ändå kämpade och höll fast vid livet - trots missväxt, köld och umbärande. Och mörker! Detta eviga vintermörker med korta dagar och inget annat ljus än det som kom från spisen. Hur stod folk ut, undrar jag. Men det gjorde de. Och inte bara stod ut, det var så livet såg ut och det var till detta man ville återvända, även om man kunde göra sig ett bättre liv någon annanstans!

Det är detta vardagliga som jag slukas upp av och fascineras av - hur livet såg ut förr, helt enkelt. Hjärtblad serverar inte enbart ett stycke svensk historia utan mest av allt berättas ett stycke kvinnohistoria från den senare halvan av 1800-talets Dalarna.

Hulda är sju år när vi träffar henne första gången år 1867. Det har varit missväxt. I år igen. Vintern blir extra lång och mörk det här året. Barnen svälter, man bakar barkbröd och skolbarnen samlar lav för att koka och dryga ut maten med. Men vintern ger inte med sig, ligger kvar till midsommar. Och skörden uteblir. Men så vänder det och sommaren därpå kan det äntligen få äta sig mätta.

När Hulda är tretton år får hon gå som lissgättare hela sommaren. Hon vallar kor tillsammans med en äldre kvinna, storgättaren Brus Marit som är en fantastisk historieberättare. Hulda suger åt sig vartenda ord, vartenda skvaller, varenda historia om folket i socknen och utanför socknen. Åren går. Hulda får stå i gången, alltså bli konfirmerad, och räknas därefter som vuxen. Hon blir kär. Den älskade modern dör och fadern tar sig en ny kvinna, en änka med två små barn. Det är så man gör för att överleva; man slår samman sina hushåll. Men Hulda har svårt för faderns beslut och hon bestämmer sig för att ge sig ut på vandring som så många andra dalkullor och dalkarlar före henne. Hon ska söka jobb i Bergslagen eller i Stockholm eller gå från dörr till dörr med varor att sälja. Ett par år ska hon vara ute, spara pengar, och sen ska hon och Lars gifta sig.

Men det här med att sälja saker inser Hulda snart att hon inte har fallenhet för och istället vandrar hon till Stockholm där hon så småningom får anställning hos en bättre ställd familj, först som piga och längre fram som husfru. Hulda får uppleva hur det fina folket lever - helt väsensskilt från det liv hon själv är uppvuxen till.

Hjärtblad är en strävsam berättelse, som livet självt ungefär. Det går bra ett tag, sedan går det mindre bra, livet ger erfarenheter, lycka och besvikelser. Men det är inte för ett ögonblick tråkigt. Mot slutet går det tyvärr lite för fort framåt tycker jag och Huldas liv tar en riktning som jag inte är helt nöjd med. Men överlag så gillade jag Hjärtblad mycket! Och jag gillade Aino Trosells berättarstil. Jag vill läsa mer av henne!

Vi läste Hjärtblad i en av mina bokcirklar och det blev mycket prat om boken och livet förr, om dalmålet och malungsdialekten och om vandringarna! Men en fråga som jag kom att tänka på först nu är: Varför titeln Hjärtblad? Vad är betydelsen? Den som har en bra förklaring får gärna lämna en kommentar nedan!