Jorden vaknar

Länk till adlibris och bokus

Som jag har längtat efter Jorden vaknar, fortsättningen på Madeleine Bäcks Vattnet drar. Och jag blev inte besviken!

Ett förrädiskt lugn har sänkt sig i trakten kring Gävle efter att Krister och Beata med hjälp av Gunhild utförde offret i skogen. De tror och hoppas att vandrarna nu dragit sig tillbaka och att de kan lägga alla hemska händelser bakom sig. Beata försöker komma över förlusten av sin bästa vän Celia och Krister försöker förlika sig med att han besitter en kraft som folk förr i tiden hade kallat för häxkraft. Båda försöker fortfarande acceptera det som hände i skogen, det som Gunhild fick dem att göra.

Viktor är för tillfället trygg, men med en kall och livlös sten är han ingen igen. Han vill så gärna känna hur den pulserar i handen igen, han vill så gärna känna makten den ger honom. Och stenen är nu inte död. Den bidar bara sin tid.

När Beata får höra att Celia setts på stan beger hon sig med en kompis till Celias lägenhet. Hon hoppas att Celia lever samtidigt som hon inser orimligheten i detta, vilket gör henne skräckslagen. Det räcker med att öppna dörren till Celias lägenhet för att Beata ska förstå att offret i skogen inte var tillräckligt.

De mörka urgamla krafterna är nu starkare än någonsin. Gunhild är fortfarande den enda som har en aning om hur de mörka krafterna ska kunna stoppas och utan Beata och Krister går det inte. Är de starka nog tillsammans?

Jorden vaknar är våldsamt spännande, obehaglig och fruktansvärt intensiv. Och jag är fortfarande helt såld! Såld på den förrädiska sommaridyllen, på hur Bäck låter läsaren pussla ihop bitarna utifrån de olika karaktärernas perspektiv och på de obehagliga, kladdiga och sugande beskrivningarna av ljud och syner. Denna andra del ger svar på några av frågorna som fanns kvar efter Vattnet drar, men allt är inte löst. Och det värsta är att nästa och sista delen inte kommer förrän i januari 2018.