Ordbrodösen

Länk till adlibris och bokus

Ordbrodös. Smaka på det ordet. Visst låter det vackert? Lite sagoaktigt, lite mystiskt och spännande? Ord brukar innebära makt och det är precis vad ordbrodöserna har förstått. En ordbrodös kan med det skrivna ordet styra andra människor. Hon kan få dem att följa hennes uppmaningar, lyda hennes ord utan att personen i fråga ens märker att hen blir manipulerad. Och eftersom det inte går att upptäcka när någon blivit en ordbrodös marionett så känner så klart väldigt få personer till deras existens.

Alba tillhör en släkt där ordbrodösens kraft gått i arv från mor till dotter i flera generationer och då Alba är enda barnbarnet och den enda som kan föra arvet vidare har hennes familj en del förväntningar på hennes förmåga. Det är först när man fyller arton som kraften väcks och varje ny ordbrodös prövas i ett slags inträdesprov. Inträdesprovet är egentligen mest en ceremoniell ritual, att Alba har kraften inom sig räknar alla med, och därför står alla helt handfallna när det visar sig att kraften inte väckts hos Alba. Det är något som inte stämmer. Men vad?

Medan Alba försöker komma över sitt misslyckande på sitt rum diskuterar släkten i köket. Kan det finnas en okänd bror som blockerar Albas kraft? Söner kan nämligen blockera kraften och många är de nyfödda söner som oförklarligt försvunnit eller förolyckats för att kraften ska kunna föras vidare. Albas mamma lever dock inte längre så det finns ingen att fråga angående omständigheterna till Albas uteblivna kraft. Medan Alba skickas iväg till Stockholm tänker släkten ta reda på skälet. Att Alba har hört vad de diskuterat känner det dock inte till och Alba börjar på eget håll undersöka om det kan finnas en okänd bror. När hon stöter på motstånd och inser att någon försöker hindra hennes efterforskningar inser Alba att om hon har en bror måste hon till varje pris hitta honom innan hennes släkt gör det.

Ordbrodösen är Anna Arvidssons debutroman och jag har enbart läst positiva omdömen. Själv är jag förtjust i idén med ordbrodöser och att deras kraft egentligen är en slags häxkraft som redan tidigt utmärker sig genom språkbegåvning och att ordbrodöser lär sig skriva och läsa tidigt. Det är verkligen genomtänkt. Jag trodde att jag skulle gilla Ordbrodösen jättemycket, men jag tappade tyvärr tråden lite. Det här är nog en bok som man ska läsa i ett svep för att få rätta känslan. Jag läste lite för upphackat och inlevelsen för karaktärer och handling infann sig liksom aldrig. Därför känner jag att jag inte heller kan ge ett rättvisande omdöme.