Magnus Chase

Länk till bokus och adlibris

Efter äventyren med Percy Jackson och Kanekrönikan där grekisk respektive egyptisk mytologi varit centralt har nu turen kommit till den nordiska mytologin i Rick Riordans senaste serie om Magnus Chase.

Magnus Chase har levt som hemlös på Bostons gator sedan hans mamma dödats i en explosiv brand som Magnus själv lyckades fly från. Hans mammas sista ord till honom var att hans kulle fly och gömma sig och Magnus har i många år lyckats hålla sig hemlig och hålla sig undan, men på hans sextonårsdag går det utför. Minst sagt. Det finns släktingar som letar efter Magnus, släktingar som Magnus vet att han ska hålla sig undan för, men trots att Magnus är försiktig konfronteras han ändå med sin opålitlige morbror, ställs inför den förbluffande sanningen om sin okända far, som visar sig vara ingen mindre än guden Frej, och dör kort därpå under mycket underliga omständigheter.

Men Magnus död är i själva verket bara början på det stora äventyret. För Magnus återuppstår som hjälte, eller enhärje, i Valhall. Valhall visar sig vara ett riktigt schysst ställe med lyxiga rum, festmåltider och slagsmål som underhållning/träning. Magnus får nya kompisar och allt hade varit frid och fröjd om det inte vore för hotet om Ragnarök, det vill säga världens undergång. Magnus måste nämligen hitta Frejs svärd, Sommarsvärdet, ett svärd som är ödesbestämt att antingen stoppa eller påskynda Ragnarök och om svärdet hamnar i fel händer så stundar otvivelaktigt Ragnarök. Magnus är med andra ord den enda som kan förhindra världens undergång.

Upplägget i Krigarens svärd känns igen från både Percy Jackson och Kanekrönikan. Ett stort problem presenteras som måste lösas och under resans gång radas hinder på hinder upp med nya problem och invecklingar som måste lösas för att kunna lösa huvudproblem nummer ett: I det här fallet att återfinna Sommarsvärdet, förhindra att Fenrisulven släpps lös och orsakar Ragnarök. Jag kan inte påstå annat än att det är aningens tjatigt, att jag tröttnar lite på att lösningen ligger så långt bort och att tonårsjargongen med sina slapsticks och ironiska kommentarer blir lite väl mycket. Men samtidigt är det underhållande läsning, det är äventyrligt med fart och fläkt och en del av det jag kallar tonårsjargong är både smart och rolig. I alla fall om man väljer att läsa boken i kortare pass och inte sträckläser, för det är då jag tycker det blir för mycket. Jag tror det är genom små portioner som jag och Rick Riordans berättarglädje kommer bäst överens.

Krigarens svärd innehåller tacksamt nog en ordlista i vilken fenomen, varelser, platser och gudar förklaras, något som även jag, som trodde mig vara rätt så införstådd med den den nordiska mytologin, hade användning av.