Hemmet

Länk till adlibris och bokus

Mats Strandbergs Färjan var en mycket trevlig skräckupplevelse och jag har sett fram emot att läsa Hemmet ända sen jag fick nys om att den höll på att skrivas.

Hemmet är äldreboendet Tallskuggan som ligger i ett litet samhälle på västkusten. Hit till avdelning D ska Joels mamma, Monika, nu flytta. Demensen har förändrat Monika, gjort att hon inte längre klarar att bo ensam hemma och Joel har inför flytten tillfälligt fått flytta tillbaka till sitt föräldrahem för att ta hand om sin mamma och sköta flytten och försäljningen av sitt barndomshem.

På avdelning D jobbar Nina sen många år tillbaka. Som tonåringar var Nina och Joel bästa vänner men omständigheter ledde till att Nina bröt kontakten med Joel och då även med Monika som betydde väldigt mycket för Nina. Och trots alla åren på Tallskuggan och arbetet med äldre och dementa så blir mötet med den förändrade Monika väldigt känslomässigt för Nina.

På Tallskuggan försämras Monika snabbt. För snabbt. Hon får våldsamma utbrott, pratar om och med sin sedan länge avlidne make allt oftare och det är inte bara Joel och Nina som reagerar på Monikas tillstånd. Monika tycks veta saker som hon inte borde känna till och personalen på Tallskuggan lägger märke till hur även de andra boende ändrar beteende. De pratar om han den nye som flyttat in. Ängeln som ska rädda dem eller han den otäcke som skräms. Han som flyttade in samtidigt som Monika.

Att som Strandberg placera handlingen på ett äldreboende blir vardagsnära och samtidigt krypande obehagligt i och med att de boende är dementa och därmed oberäkneliga och ej tillförlitliga. Det klaustrofobiska draget från Färjan återkommer på sätt och vis även i Hemmet, bara det att nu är det inte människor som är instängda och fångade på en båt, de är fast i sig själva såsom offer för demenssjukdom där ingen längre lyssnar eller tar deras berättelser på allvar. Det är skickligt skildrat. Dessutom tycker jag det är behjärtansvärt hur Strandberg också uppmärksammar den svenska äldrevården med eldsjälarna som jobbar där, de äldre som glömts bort och det svåra i att tvingas bli förälder åt sin egen mamma eller pappa. Scenen där Joel lämnar Monika på boendet första kvällen är oerhört känslosam med Monika som bara vill hem igen och undrar vad hon gjort för fel och Joel som försöker intala sig själv att han gör rätt, eftersom han ju själv inte klarar av att ta hand om sin mamma.

Relationer står alltså, precis som i Färjan, lika mycket i fokus som skräckberättelsen i sig och det är en kombination som jag tycker mycket om. Jag tyckte i och för sig att Färjan innehöll fler och mer effektfulla skräckelement, Hemmet är obehaglig och skrämmer på ett helt annat vis, men det är likväl en ypperligt komponerad skräckroman.