Expedition Kanchenjunga

Länk till adlibris och bokus

Först och främst: Michelle Paver är helt fenomenalt skicklig på att skapa den där kusliga stämningen som får nackhåren att resa sig. Expedition Kanchenjunga är den tredje av Pavers spökromaner som jag läst och jag tror tyvärr inte hon skrivit fler. (De andra heter Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst). Men jag hoppas att hon inte skrivit sin sista spökroman för det är en ren njutning att läsa hennes historiskt förlagda nagelbitar-romaner.

Kanchenjunga ligger i Himalaya och är världens tredje högsta berg, ett berg som ingen år 1935 klarat att bestiga än. Men fem brittiska gentlemän ger sig på ett nytt försök. De är så klart erfarna bergsklättrare och expeditionen är noga planerad och klättrarna är pålästa. Största inspirationen är hämtad från en expedition som genomfördes trettio år tidigare. Man kom nära toppen, dock inte hela vägen och hela expeditionen slutade i en tragedi. Fem av sju medlemmar ur expeditionen förolyckades. Dock lyckades man bara bärga fyra kroppar.

Stephen följer med på expeditionen såsom läkarkunnig och det är med honom som berättarröst som vi följer gruppen klättrare allt högre upp på berget. Ju högre upp expeditionen kommer desto bistrare blir klimatet och Stephen får se till att lindra såväl höjdsjuka som köldskador. Det han inte är beredd på är den påverkan han känner från den tidigare expeditionen, den som misslyckades så fatalt, och hur närvarande de förolyckade bergsklättrarna fortfarande tycks vara. Speciellt en av dem.