Så jävla kallt

Länk till adlibris och bokus

Sjuttonåriga Karla längtar bort. Bort från den ständiga kylan i Norrbotten, bort till värmen, till äventyret, till ett helt annat liv. Okej att hon är uppvuxen i Norrland och därmed borde vara van vid den mörka och kalla årstiden, men har man bestämt sig för att vinterkängor är fula och att man ser tjock ut i dunjacka så är köldsmärtorna något man får lära sig att leva med. Härda ut. Och längta bort.

När Karlas föräldrar en dag försöker prata med henne om hunden Hemingway som nu blivit gammal och som uppenbarligen har ont brister det för Karla. Hemingway är det bästa hon har, hon älskar den lilla hunden mer än något annat och ingen ska få bestämma att hon inte ska få leva längre. Karla ser till att förverkliga sina drömmar och resa söderut. Med Hemingway och med bästa kompisen Kaja och nästan-pojkvännen Aziz. De har knappt med pengar och färden söderut går på ren skär tur, slump och överlevnadsinstinkt. Med andra ord, det blir en helt galen road trip genom ett vinterbitet och iskallt Norrland och aldrig någonsin har Karla frusit så mycket. Men det är det värt om hon ska rädda Hemingways liv.

Så jävla kallt är Lova Laksos debutroman från förra året och det är en bok som verkligen får mig att känna. Jag känner den där jävla kylan som gnager in på benen när jag läser och jag känner med Karla och hennes kärlek till sin hund och hennes känsla av att vilja bort till något helt annat än det liv som är ens vardag. Men jag blir också fantastiskt förbannad på Karla och hennes ansvarslösa beteende och hennes självupptagenhet. Ibland vill jag bara dra henne i kragen och säga åt henne att växa upp, sluta bete sig som en fjortis och ta ansvar istället. Och just därför tycker jag att Så jävla kallt är så jävla bra. För den engagerar och triggar och känns.